Bäste Jasenko och Jonas,
Det är jag, normen. Vit. Heterosexuell. Medelklass. Man. Med fru och två barn, kedjehus och en Volvo. Med mina 42 år är jag numera även medelålders.
Tack för era texter om rasism på sistone. Jonas, du gick under huden på oss alla genom att erbjuda justitiemininstern att byta kropp med dig. Jasenko, du lyfte fram att Sverige och vi vita män är mer än våra rasistiska fördomar och begränsningar.
Som ni vet bättre än de flesta är det jag, Normen, som dominerar samhället. Jag utgör ca 70 % av den poliskår som kräver mindre vita personer på id-handlingar i tunnelbanan. Jag sitter på 94% av börsbolagens VD-stolar. Jag tjänar mer och äger mer än någon annan grupp i samhället. Om jag som individ bara lyckas se någorlunda självsäker ut, är jag självklar i de flesta sammanhang jag till vardags rör mig i. Ingen ifrågasätter min rätt att vistas här i landet. Min kompetens blir inte osynliggjord i samhället. Ingen blir förvånad över att jag har något klokt att säga.
Du, Jonas, tycker att Beatrice gjorde det enkelt för sig när hon avfärdade upplevelserna av diskriminering som personliga upplevelser, som varken hon eller polisen – eller jag – skulle behöva ta ansvar för.
På dig, Jasenko, låter det som att ni som inte tillhör normen måste välja mellan att antingen erkänna att ni är pasiva offer för rasism och andra former av diskriminering (vilket du tycker att Jonas uppmanar till), eller att se den diskriminering som eventuellt som så betydelselös att den lätt övervinns av en individ med tillräckligt stark vilja och tro på sig själv. Du vill inte att jag ska utmålas som rasist, eftersom Sverige har en med globala mått väldigt human och generös flykting- och invandringspolitik. Du tycker det är för enkelt att lägga allt ansvar på mig.
Du gör en väldigt viktig poäng, Jasenko, när du lyfter fram individens kraft och ansvar att förändra sin situation. Jag håller med om att du och Jonas har ett personligt ansvar för att ta er ur den ogynnade situation som flyktingskap och hudfärg placerade er i här i Sverige. Ni har lyckats väldigt väl, vilket både ni och Sverige ska ha heder av.
Men i din vilja att föra fram nyliberalismens grundtanke, att individens egenansvar och makt står över alla strukturer och all historia, sätter du fingret på det som även jag tycker är svårt i hela den här rasism-grejen. Tänk om det ändå är meningsfullt att beskriva Sverige så som Jonas gör, att Sverige, liksom alla andra länder, är fullt av både fördomar och diskriminering. Du förnekar det visserligen inte, men du förminskar det, Jasenko. Det är som att du säger: ”Ja, rasismen finns där, men låt oss inte låtsas om den.” Jag tror jag förstår varför du gör det. Slutsatsen är så jobbig att greppa, både för dig och för mig.
Om rasismen genomsyrar Sverige och svenskarna så mycket som Jonas skriver, blir du ett offer och jag en rasist som tillsammans upprätthåller ett omänskligt system. Jag vill inte erkänna att jag, som del av normen, diskriminerar kvinnor, invandrade, unga och många andra (ja, nästan alla andra). Så ser jag inte på mig själv. Och ändå är det kanske så det är. Det är riktigt intressant att se hur jag krånglar och krumbuktar mig när mitt ansvar kommer på tal.
Om någon försöker lägga skuld på mig för att så stor del av de arbetslösa har invandrarbakgrund, säger jag: ”De vill ju inte ha något arbete!”
Om någon påstår att det är jag, Normen, som inte anställer kvinnor och invandrare i den utsträckning som kompetens skulle motivera, svarar jag: ”Det finns ju inga kompetenta kvinnor/invandrare som söker de här tjänsterna.” Eller ”De vill ju inte göra karriär.”
För att förklara varför jag inte bor i samma område som människor med invandrarbakgrund säger jag: ”Vi flyttade för att skolorna är så dåliga i det området.”
Om jag eller någon annan man förgripit sig på en kvinna, är den underförstådda ursäkten fortfarande ofta något i stil med: ”Men hon klädde sig ju som om hon var ute efter sex!”
Och tycker någon att min jargon är respektlös, avfärdar jag det med ett: ”Tål du inte lite skoj, eller?”
Du ser, det är riktigt svårt för mig att förstå att mina ursäkter och individuella val är del av en djupt liggande rasistisk attityd. Jonas text hjälpte mig och en del andra bröder i normen att förstå det.
Aldrig velat tillhöra normen
Själv har jag, Fredrik, egentligen aldrig velat tillhöra normen. Jag har aldrig velat identifiera mig med den grupp som har och tar de största fördelarna. Som kan förtrycka och diskriminera andra. Som inte har någon över sig i näringskedjan eller samhällspyramiden. Det har inte känts som jag.
Som ung försökte jag på olika sätt skilja ut mig från gruppen Män. Jag tyckte att killar som ville vara starka och coola var ytliga och löjliga. Jag kände mig som bättre än dem. Det gick så långt att jag inte ville vara Man med stort M. Visst var jag man, men jag ville inte framhäva mig på bekostnad av andra.
Som ung aktivist var jag skuldmedveten. Kände omedvetet av att jag hade privilegier. Ville inte kännas vid dem. Försökte vara extra snäll och förstående. Försökte vara "omanlig", att inte dominera. Hade lätt för att kritisera svenskar för främlingsfientlighet och män för sexism. Tänkte att jag själv var en särskilt god man, eftersom jag såg vad andra män gjorde för fel.
Det blev skevt. Jag kan inte få folk att känna sig välkomna till Sverige, om jag inte själv är stolt över mitt land. Jag kan inte få folk att känna sig som hemma här i Sverige, om jag inte själv trivs med folket här. Inte så att jag behöver vara okritisk, men grundkänslan behöver vara positiv.
Det visade sig senare att jag inte var bättre än andra män. Det tog sig bara lite mer subtila uttryck. Och jag kom på att de andra Männen egentligen inte heller ville vara förtryckande män, inte från början i alla fall. Ingen tjänar på att jag låtsas vara bättre än andra män, att jag distanserar mig från vad jag är: vit, heterosexuell man med fördomar och privilegier i ett av världens rikaste länder.
Tvärtom. Mitt arbete med chefer i manligt dominerade branscher visar att diskriminering och rasism motverkas bäst när jag, normen, lyckas balansera två storheter samtidigt: när jag kan se mina rasistiska beteenden och attityder UTAN att fördöma mig själv eller andra vita män. När jag inser att jag varje dag är med och upprätthåller ett system som jag fötts och fostrats in i, att jag inte är skyldig till att det är som det är, men har ett ansvar att förändra det i rätt riktning.
Är du en maskot, Jasenko?
Här undrar jag om inte du går fel i ditt resonemang, Jasenko. Du säger att du lämnar Jonas kropp för att rasismen med hans ögon blir för svår för att göra något åt. Jag, Normen, gör en massa saker för att undvika att inse det faktum att jag är del av den norm som begränsar andras liv. Är det samma sak med dig, Jasenko, fast omvänt?
Om Jonas har rätt i hur genomsyrat av rasism vårt land är, blir inte du då den där maskoten som dövar mitt samvete? Undantaget som gör det möjligt för mig att säga: ”Titta på Jasenko. Han har så uppburen position i mitt samhälle. Då kan väl jag och Sverige inte anklagas för att vara rasistiska?!”
Din stora kompetens torde vara uppenbar för alla som känner till vad du gjort. Du har visat både intelligens, kunskaper och insikt som kan komma väl till pass i ditt jobb. Men vad säger det egentligen att det enda politikområde (förutom arbetsmarknad) som har en statssekreterare med invandrarbakgrund är integrationsfrågan? Det är samma fenomen som i näringslivet, där kvinnliga chefer framför allt sitter som jämställdhetschef, personalchef, informationschef, inte på de tyngre positionerna med det största inflytandet och den bästa karriär- och löneutvecklingen. I båda fallen är signalen denna: ”Vi skulle vilja motverka diskriminering, eller åtminstone se ut som att vi vill det, men vi är inte beredda att släppa in er till den verkliga makten.”
Jag förstår att det är svårt att erkänna något sådant för sig själv. Jag har träffat både kvinnor och invandrare som inte vill säga att de är diskriminerade, trots att de uppenbart missgynnas. Men om de själva erkänner det, hur ska de då orka kämpa vidare? Hur ska de då kunna fortsätta tro att det spelar roll hur mycket de själva anstränger sig?
Hur ska du orka? Och jag? Kan vi tillsammans ta in att du, trots din styrka och kompetens, är diskriminerad, och att jag är den som diskriminerar, trots att jag varken vill det eller ens förstår att det är det jag gör.
Nyckeln ligger i vår förmåga att se dubbelt. Å ena sidan har varken du eller jag någon skuld i att de rasistiska och diskriminerande attitydernas uppkommit. De fanns där långt före vi båda föddes, och vi har fostrats in i dem utan egen förskyllan. Å andra sidan behöver vi båda ta ansvar för att bli medvetna om och förändra våra egna attityder, så att vi inte låter rasism och diskriminering begränsa oss själva eller andra.
Som politiker har du, Jasenko, ett stort ansvar för dessa frågor, men det är egentligen inte du som är problemet. Det är jag och mina kamrater i normen. Saker kommer att förbättras först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet, när vi ser att det inte betyder att vi är sämre människor än de som drabbas av diskrimineringen. Och när vi medvetet försöker sluta spela med i rasismen.
Vi har en lång väg dit, men jag ser av mitt arbete med ledningsgrupper och andra att det är möjligt att röra sig själv och andra i den riktningen. Du och Jonas har båda också visat att det är möjligt. Jonas genom ditt brev och Jasenko genom flera av de föreställningar du regisserat.
Låt oss tillsammans fortsätta det arbetet, erkänna att rasismen finns och påverkar oss alla, inte låta oss nedslås av dess omfattning, inte låta den dela upp, definiera och särskilja oss. Gör vi det väl, får vi med oss Beatrice också.
