fredag 22 november 2013

Skolsköterskan: "Du drar ner din son!"

Mycket av det jag gör handlar om att skapa utveckling genom att utmana normer och normalitet. För något år sedan utmanades mina egna föreställningar om vad som är normalt av en skolsköterska - samtidigt som jag insåg att skolhälsovårdens främsta uppgift verkar varav att upprätthålla en viss slags normalitet.

Min son hade vuxit snabbare än förväntat under ett par år och fick en kallelse till skolläkare för utredning. Jag och min sambo blev mer oroliga för att skolhälsovården skulle ge honom en känsla av att något var fel på honom, än för att han skulle bli "för" kort eller "för" lång. Så jag ringde upp skolsköterskan.

Den medicinska förklaringen till utredningen är att snabb tidig tillväxt i sällsynta fall kan bero på en hormonell sjukdom som bör behandlas. Jag ville utesluta det.

Skolsköterskan frågade mig en bit in i samtalet min och mammans längd. Jag svarade och följande dialog utspelade sig:

- Ok, så du är en ganska kort man, alltså?

- Öh, neej.

Jag insåg där och då att jag kanske är en kort man men att jag aldrig sett mig som kort. Visst kortare än vissa. Längre än andra. Jag trodde fram till då att jag är normallång.

Det blev en kort obekväm tystnad då vi båda försökte förstå vad vi egentligen sagt och vad som hänt. Sedan sa skolsköterskan:

- Ja, ja, men då är det i alla fall du som drar ner honom.

Jag är inte säker på om hon förstod riktigt vad hon förmedlade. Med min manlighet kraftigt stukad avslutade jag samtalet.

En vän till mig är väldigt kortväxt, eller snarare ser kort ut här i Sverige. Hennes föräldrar är från Hong Kong och också svenskt korta. Jag mötte henne och hennes yngsta barn på stan en skoldag. De hade varit på sjukhuset på en specialistutredning pga dotterns kortvuxenhet.

- Jag fattar inte varför de ska göra dessa utredningar, sa hon. Anledningen till att hon är kort är väl uppenbar? De har redan gjort samma utredning med hennes storasyskon och kommit fram till att de inte är sjuka. Vi är bara korta.

Hela historien lämnade mig med en stor oro för hur mycket skattepengar som läggs på förskrivning av tillväxthormoner till barn, som inte är sjuka utan bara "riskerar" att bli lite kortare eller lite längre än vad som anses normalt.

Ärligt talat, så känner jag mig fortfarande normallång med mina 174 stolta centimeter - och en halv.

lördag 9 november 2013

Varför springer killar från känslor?

- Jag har nästan alltid jobbat med män, berättade den kvinnliga entreprenören efter att jag berättat om mitt arbete som ledarutvecklare med inriktning på jämställdhet och mångfald.

- Det funkar jättebra, fortsatte hon. Ända tills känslor börjar komma upp till ytan. Det är så märkligt. Jag kan se att de känner en massa saker om varandra, som de skulle behöva prata om, men som de själva varken vill prata om eller ens verkar se. Och om jag någon gång blir känslosam, då springer de i princip sin väg. Vad beror det på? De är ju kloka och mogna män på en massa andra vis.

Det var uppfriskande att få vår (de flesta mäns) relation till känslor beskriven så rakt upp och ner. Mitt svar:

- För att de fick lära sig sedan barnsben att visar du känslor så riskerar du att åka på stryk och bli utfrusen ur gemenskapen.

Det såg ut som att hon funderade igenom om det kunde vara så och sa eftertänksamt:

- Shit, det är tungt.

Mitt svar låter kanske drastiskt och överdrivet, men jag tror det är ett svar som täcker in de flesta män. Jag själv fick aldrig stryk som barn och jag växte upp på det "mjuka" sjuttiotalet, men budskap om att jag inte skulle gråta, inte visa mig rädd och så vidare var ändå alltid närvarande. "Gråt inga krokodiltårar." "Stora pojkar gråter inte." "Bara att bita ihop och gå vidare." Jag såg aldrig några andra män gråta, annat än möjligen någon tår på någon begravning.

Studier visar att flickor som gråter plockas upp av vuxna i knät och tröstas, medan pojkar mycket oftare får en klapp i ryggen med ett peppande tillrop: "Hopp och lek!"

Som vuxen är det många män som känner att det inte finns utrymme för dem att släppa fram andra känslor än ilska. Deras manliga vänner skulle inte kunna hantera ett sådant utbrott. På deras jobb vet de inte vad som skulle hända. Många kvinnor har erkänt för mig att de faktiskt inte skulle stå ut med att lyssna på sin pappa eller sin man om han skulle bryta ihop. Sårbarhet stämmer så dåligt med den bild de skapat sig av honom och av män i allmänhet.

"Bryta ihop" verkar förresten betyda: gråta lite mer uttrycksfullt och okontrollerat än bara låta några tårar strömma nerför kinden. 

Jag har som vuxen, med mycket mod, hårt arbete och gott om stöd från andra män och kvinnor, återerövrat stora delar av min förmåga att släppa fram känslor. Trots det hämmas även jag fortfarande av budskap som att det är svaghet att visa sårbarhet. 

- Men varför är det jobbigt för dem även när det gäller mina känslor? frågade hon vidare.

Alla känsloutlevelser smittar. Ser du någon gråta innerligt, känner du förmodligen att dina egna ögon börjar tåras, eller att det stockar sig i halsen på dig. Hör du någon skratta, börjar du efter en stund att småfnittra själv. Upptäcker du att någon är väldigt nervös eller rädd, känner även du ett stråk av nervositet eller rädsla. Problemet är att om du inte är van att hantera känslan som väcka till liv i dig, så blir du rädd och känner istället en slags ångest. 

Ångest är obehag. Obehag undviker vi. Så därför tror jag killar springer, fysiskt eller mentalt, när andra visar känslor.

Vad tror du? Varför har män och killar så svårt att visa känslor?