- Jag har nästan alltid jobbat med män, berättade den kvinnliga entreprenören efter att jag berättat om mitt arbete som ledarutvecklare med inriktning på jämställdhet och mångfald.
- Det funkar jättebra, fortsatte hon. Ända tills känslor börjar komma upp till ytan. Det är så märkligt. Jag kan se att de känner en massa saker om varandra, som de skulle behöva prata om, men som de själva varken vill prata om eller ens verkar se. Och om jag någon gång blir känslosam, då springer de i princip sin väg. Vad beror det på? De är ju kloka och mogna män på en massa andra vis.
Det var uppfriskande att få vår (de flesta mäns) relation till känslor beskriven så rakt upp och ner. Mitt svar:
- För att de fick lära sig sedan barnsben att visar du känslor så riskerar du att åka på stryk och bli utfrusen ur gemenskapen.
Det såg ut som att hon funderade igenom om det kunde vara så och sa eftertänksamt:
- Shit, det är tungt.
Mitt svar låter kanske drastiskt och överdrivet, men jag tror det är ett svar som täcker in de flesta män. Jag själv fick aldrig stryk som barn och jag växte upp på det "mjuka" sjuttiotalet, men budskap om att jag inte skulle gråta, inte visa mig rädd och så vidare var ändå alltid närvarande. "Gråt inga krokodiltårar." "Stora pojkar gråter inte." "Bara att bita ihop och gå vidare." Jag såg aldrig några andra män gråta, annat än möjligen någon tår på någon begravning.
Studier visar att flickor som gråter plockas upp av vuxna i knät och tröstas, medan pojkar mycket oftare får en klapp i ryggen med ett peppande tillrop: "Hopp och lek!"
Som vuxen är det många män som känner att det inte finns utrymme för dem att släppa fram andra känslor än ilska. Deras manliga vänner skulle inte kunna hantera ett sådant utbrott. På deras jobb vet de inte vad som skulle hända. Många kvinnor har erkänt för mig att de faktiskt inte skulle stå ut med att lyssna på sin pappa eller sin man om han skulle bryta ihop. Sårbarhet stämmer så dåligt med den bild de skapat sig av honom och av män i allmänhet.
"Bryta ihop" verkar förresten betyda: gråta lite mer uttrycksfullt och okontrollerat än bara låta några tårar strömma nerför kinden.
Jag har som vuxen, med mycket mod, hårt arbete och gott om stöd från andra män och kvinnor, återerövrat stora delar av min förmåga att släppa fram känslor. Trots det hämmas även jag fortfarande av budskap som att det är svaghet att visa sårbarhet.
- Men varför är det jobbigt för dem även när det gäller mina känslor? frågade hon vidare.
Alla känsloutlevelser smittar. Ser du någon gråta innerligt, känner du förmodligen att dina egna ögon börjar tåras, eller att det stockar sig i halsen på dig. Hör du någon skratta, börjar du efter en stund att småfnittra själv. Upptäcker du att någon är väldigt nervös eller rädd, känner även du ett stråk av nervositet eller rädsla. Problemet är att om du inte är van att hantera känslan som väcka till liv i dig, så blir du rädd och känner istället en slags ångest.
Ångest är obehag. Obehag undviker vi. Så därför tror jag killar springer, fysiskt eller mentalt, när andra visar känslor.
Vad tror du? Varför har män och killar så svårt att visa känslor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar