Skolsköterskan: "Du drar ner din son!"

Mycket av det jag gör handlar om att skapa utveckling genom att utmana normer och normalitet. För något år sedan utmanades mina egna föreställningar om vad som är normalt av en skolsköterska - samtidigt som jag insåg att skolhälsovårdens främsta uppgift verkar varav att upprätthålla en viss slags normalitet.

Min son hade vuxit snabbare än förväntat under ett par år och fick en kallelse till skolläkare för utredning. Jag och min sambo blev mer oroliga för att skolhälsovården skulle ge honom en känsla av att något var fel på honom, än för att han skulle bli "för" kort eller "för" lång. Så jag ringde upp skolsköterskan.

Den medicinska förklaringen till utredningen är att snabb tidig tillväxt i sällsynta fall kan bero på en hormonell sjukdom som bör behandlas. Jag ville utesluta det.

Skolsköterskan frågade mig en bit in i samtalet min och mammans längd. Jag svarade och följande dialog utspelade sig:

- Ok, så du är en ganska kort man, alltså?

- Öh, neej.

Jag insåg där och då att jag kanske är en kort man men att jag aldrig sett mig som kort. Visst kortare än vissa. Längre än andra. Jag trodde fram till då att jag är normallång.

Det blev en kort obekväm tystnad då vi båda försökte förstå vad vi egentligen sagt och vad som hänt. Sedan sa skolsköterskan:

- Ja, ja, men då är det i alla fall du som drar ner honom.

Jag är inte säker på om hon förstod riktigt vad hon förmedlade. Med min manlighet kraftigt stukad avslutade jag samtalet.

En vän till mig är väldigt kortväxt, eller snarare ser kort ut här i Sverige. Hennes föräldrar är från Hong Kong och också svenskt korta. Jag mötte henne och hennes yngsta barn på stan en skoldag. De hade varit på sjukhuset på en specialistutredning pga dotterns kortvuxenhet.

- Jag fattar inte varför de ska göra dessa utredningar, sa hon. Anledningen till att hon är kort är väl uppenbar? De har redan gjort samma utredning med hennes storasyskon och kommit fram till att de inte är sjuka. Vi är bara korta.

Hela historien lämnade mig med en stor oro för hur mycket skattepengar som läggs på förskrivning av tillväxthormoner till barn, som inte är sjuka utan bara "riskerar" att bli lite kortare eller lite längre än vad som anses normalt.

Ärligt talat, så känner jag mig fortfarande normallång med mina 174 stolta centimeter - och en halv.