Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

När en bankchef fattar sin roll som man med makt

Det händer ibland att en vit man fattar vad det innebär att vara mitt i normen på en maktposition. Och det händer att en vit man förstår hur hans position kan användas för att främja jämställdhet och mångfald.

Här är vad Anders Karlsson, Swedbanks riskchef, sade till en samling s.k. high potentials, kvinnliga och manliga unga förmågor i företaget.

”Ni har potential. Många av er är kvinnor. Många av er har bakgrund i andra länder än Sverige. Er sexuella läggning vet jag inte och bryr jag mig inte om. Ni har en viktig fiende till era möjligheter att göra karriär. Vet ni vem det är?”

Lång tystnad.

”Jag!”

”Jag är en medelålders, heterosexuell, vit man, och jag har genom åren omedvetet men effektivt sett till att 60-65 % av befolkningen inte kunnat avancera här. Nu vill jag göra annorlunda. Och det är svårt. För att inte falla tillbaka i gamla hjulspår har jag som chef skaffat mig några levnadsregler. Vid två likvärdiga kandidater till en post kommer jag alltid att välja kvinna före man och balt eller annat ursprung före svensk.”

Efter föreläsningen fick han genast fyra personer efter sig. Fyra män i 35-årsåldern De var upprörda.

”Det här är ju inte rättvist!” sade en av dem.

”Vänta här nu”, svarade riskchefen, ”sätt dig ner och lyssna på dig själv. Kvinnor och personer från utomeuropeiska länder har levt med orättvisa i åtminstone tvåhundra år. Vill du att jag ska tycka synd om dig nu? Det kommer jag inte att göra.”

”Men menar du att jag inte kommer att kunna göra karriär här!?” sade en annan.

”Jo, det kommer du att göra - men bara om du är bäst. Inte för att du är man.”

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Skolsköterskan: "Du drar ner din son!"

Mycket av det jag gör handlar om att skapa utveckling genom att utmana normer och normalitet. För något år sedan utmanades mina egna föreställningar om vad som är normalt av en skolsköterska - samtidigt som jag insåg att skolhälsovårdens främsta uppgift verkar varav att upprätthålla en viss slags normalitet.

Min son hade vuxit snabbare än förväntat under ett par år och fick en kallelse till skolläkare för utredning. Jag och min sambo blev mer oroliga för att skolhälsovården skulle ge honom en känsla av att något var fel på honom, än för att han skulle bli "för" kort eller "för" lång. Så jag ringde upp skolsköterskan.

Den medicinska förklaringen till utredningen är att snabb tidig tillväxt i sällsynta fall kan bero på en hormonell sjukdom som bör behandlas. Jag ville utesluta det.

Skolsköterskan frågade mig en bit in i samtalet min och mammans längd. Jag svarade och följande dialog utspelade sig:

- Ok, så du är en ganska kort man, alltså?

- Öh, neej.

Jag insåg där och då att jag kanske är en kort man men att jag aldrig sett mig som kort. Visst kortare än vissa. Längre än andra. Jag trodde fram till då att jag är normallång.

Det blev en kort obekväm tystnad då vi båda försökte förstå vad vi egentligen sagt och vad som hänt. Sedan sa skolsköterskan:

- Ja, ja, men då är det i alla fall du som drar ner honom.

Jag är inte säker på om hon förstod riktigt vad hon förmedlade. Med min manlighet kraftigt stukad avslutade jag samtalet.

En vän till mig är väldigt kortväxt, eller snarare ser kort ut här i Sverige. Hennes föräldrar är från Hong Kong och också svenskt korta. Jag mötte henne och hennes yngsta barn på stan en skoldag. De hade varit på sjukhuset på en specialistutredning pga dotterns kortvuxenhet.

- Jag fattar inte varför de ska göra dessa utredningar, sa hon. Anledningen till att hon är kort är väl uppenbar? De har redan gjort samma utredning med hennes storasyskon och kommit fram till att de inte är sjuka. Vi är bara korta.

Hela historien lämnade mig med en stor oro för hur mycket skattepengar som läggs på förskrivning av tillväxthormoner till barn, som inte är sjuka utan bara "riskerar" att bli lite kortare eller lite längre än vad som anses normalt.

Ärligt talat, så känner jag mig fortfarande normallång med mina 174 stolta centimeter - och en halv.

Hur mycket intolerans ska vi tolerera?

Seminarium häromdagen med integrationsminister Erik Ullenhag och tidigare EU-kommisionären Margot Wallström arrangerat av Framtidsgenerationen. Fullsatt hörsal. Vit man i övre medelåldern får ordet i slutet:

"Hur kan ni prata om att vi ska vara mer toleranta när det är skottlossningar varje dag i Göteborg, vi har skyhög arbetslöshet i områden som Rosengård? Jag vet inte vilken verklighet ni lever i. Folk är rädda. Sverige har tagit emot för många invandrare. Vi har varit för toleranta för länge!"

Den goda stämningen i rummet var som bortblåst. Ett obehag spred sig. Ullenhag gav ett snabbt och tydligt svar:

"Var fjärde tandläkare och var tredje läkare är född i ett annat land än Sverige. Företag drivna av personer som invandrat har idag 250 000 personer anställda. Det är ett stort bidrag till Sverige som vi inte skulle klara oss väl utan." Stora applåder.

När mannen försökte säga något mer ropade en annan man i publiken: "Knip!" Moderatorn förklarade att syftet med frågorna inte var en debatt och gick vidare till nästa frågeställare.

Många av oss var nöjda med att stödet för mångfald var så stort och tydligt. Men efteråt dröjde sig en annan känsla av obehag kvar i mig. Den här mannen blev verkligen nertryckt, av Ullenhags verbala förmåga, av våra entusiastiska applåder och av mannen som sade åt honom att vara tyst. En upplevelse som förmodligen inte gör honom mindre rasistisk i sina tolkningar av världen. 

Jag blir kluven

Å ena sidan är det inte bra om rasistiska, främlingsskeptiska åsikter och verklighetsbeskrivningar ges mer utrymme i offentligheten än de redan har. Det spär på felaktiga verklighetsbeskrivningar och ökar ropen på omänskliga lösningar.

Å andra sidan är det uppenbart att många människor bär på upplevelser och känslor som får dem att anamma rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, om de enda som lyssnar på dessa upplevelser och känslor är Jimmie Å & Co.

Den här mannen gav uttryck för känslor som många vita svenskar bär på. Rädslor, oro och en känsla av att ingen lyssnar. De grundar sig ofta på okunskap och felaktiga generaliseringar. Men man kan lika väl hävda att många av oss aktiva anti-rasister bygger vår ståndpunkt på okunskap. De flesta av oss lever inte i de socialt mest utsatta områdena, där de negativa effekterna av klyftorna i vårt samhälle blir som synligast. Där de här felaktiga generaliseringarna är lätta att göra, där det är lätt att låta hudfärg, etnicitet och ursprung bli förklaringsmodellen istället för socioekonomiska förhållanden.

Vi har alla, även vi aktiva icke-rasister, fördomar och stela beteendemönster som får oss att bidra till segregeringen i samhället. Kanske lite färre än mannen i publiken - eller förmodligen lite mer undangömda. Vi har dem, men vi ser till att de inte formar våra åsikter. Vi behöver alla bearbeta dessa fördomar och stela mönster, t.ex. genom att prata om dem.

Även den här mannen, och andra med främlingsfientliga eller främlingstveksamma känslor, behöver ventilera och bearbeta dessa känslor på ett personligt plan. Hur åstadkommer vi det just på ett personligt plan, utan att bidra till mer luft under vingarna för rasism och främlingsfientlighet? 

Lyssna på rasister?

Jag tänker på en lärare som jag arbetade med och som ofta formulerade rasistiska skämt, även inför eleverna. Oftast gick jag i polemik med honom, vilket hade positiv effekt för elever de gånger det skedde inför dem. Men jag kände aldrig att jag nådde honom. Inte förrän jag en dag fick skjuts av honom och han sade något rasistiskt igen. Den gången bestämde jag mig för att itne försöka övertyga honom om min åsikt, utan för att lyssna på honom.

Jag frågade saker som "Hur kommer det sig att du tänker så?" och "Berätta mer". Jag fick verkligen bita mig i tungan för att hålla tillbaka mina egna ståndpunkter. Efter en stund landade det hela i en berättelse om hur hans dotter hade fått ett handikapp, som inte täcktes av någon försäkring, och som lett till att familjen för egen räkning hade behövt bygga om hus, arbeta deltid och se dottern lida. Mycket pressande både känslomässigt och ekonomiskt för hela familjen.

Det stack honom i ögonen att de inte fick hjälp, trots att de betalat skatt, och att det kunde komma människor hit som aldrig betalat skatt här och få en massa hjälp och fördelar (som han uppfattade det).

Jag delar inte hans analys, men förmodligen borde även hans familj ha fått mer stöd från samhället. Jag tror inte han övergav sina rasistiska hållningar i och med detta enda samtal. Men jag är övertygad om att det är den typen av individuella historier som behöver bearbetas, berättas och lyssnas till, många gånger, om vi verkligen ska kunna reducera människors rasistiska åsikter.

Är du beredd att lyssna? Eller ska vi överlåta det lyssnandet åt Sverige-Demokraterna och deras ännu mer ljusskygga systerpartier?

Manlig dominans i praktiken

Manlig dominans sker ofta väldigt subtilt. Brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Såg på ett öppet seminarium ett tydligt exempel på manlig dominans i praktiken. Det intressanta är att ingen av mannen avsåg eller ens märkte vad de gjorde - kanske inte ens den kvinnliga föreläsaren. Och att stämningen i rummet hela tiden var öppen och ganska gemytlig.

Ett institut skulle föredra sin årliga statistik. Chefen, vit man 50+, inledde och använde ungefär halva tiden. Han pratade lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt. Svarade på några frågor under tiden, och lämnade sedan över till en av sina forskare, en kvinna i 30-årsåldern. Bra tänkt ur ett jämställdhetsperspektiv att ha både kvinnlig och manlig föredragare och att dela tiden och ämnet på det sätt de gjorde.

Män som ger plats åt män och skapar god stämning
Problemet var det som hände under den andra halvtimmen. Kvinnan var påtagligt mer nervös än sin chef. Hon var förmodligen mindre erfaren, både i ämnet och i att hålla föredrag. Hon hade också lägre status i åhörarnas ögon (eftersom chefen är något av en auktoritet på området). Hennes inledande nervositet i kombination med att publiken blivit varm i kläderna av chefens öppna sätt, ledde till att det ställdes fler frågor under hennes tid än under första halvtimmen. Alla frågor var relevanta och viktiga. Av de sju som ställde frågor var fem män, alla äldre än kvinnan. Och samtliga, utom en manlig vän till kvinnan, riktade sina frågor till chefen, som beredvilligt svarade - återigen lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt.

Efter att ha fått detta extra utrymme, blev chefen ännu varmare i kläderna, och fyllde vid ett par tillfällen i hennes presentation med belysande exempel eller undantag. Något som i sig är bra att kunna göra när man föreläser ihop med någon annan. Men denna gång bidrog det till att kvinnans presentation blev helt upphackad. Under större delen av sin föreläsningstid stod hon och väntade tålmodigt på att chefen och de andra talföra männen i församlingen skulle tala färdigt.

Hade hon varit lite kaxigare eller känt att hon hade högre status skulle hon ha sett till att ta mer plats. Men då hade hon behövt avbryta dessa äldre män, och kanske riskera att förstöra den öppna och lättsamma stämning som chefen förtjänstfullt skapat.

Godhjärtade sexister
Jag är bekant med flera av männen som ställde frågorna och vet att de aldrig skulle drömma om att medvetet dominera eller diskriminera en ung kvinna. Men där och då var de för upptagna med vad de själva ville få fram, och för okunniga om hur subtil den manliga dominansen ibland är, för att upptäcka vad de deltog i. Dessutom var det så lättsam och informell stämning, att det nog kändes som att de bara bidrog till ett öppet samtalsklimat och en intressant diskussion. Likafullt bidrog de till att den kvinnliga föreläsarens utrymme beskars och att hon underordnades männen i rummet.

Såvitt jag kan bedöma, var det här en chans för den kvinnliga forskaren att som relativt ung bygga trovärdighet och självförtroende som föreläsare. Istället blev det chefens trovärdighet och självförtroende som stärktes ytterligare. Och, misstänker jag, hon kommer att ha en uppförsbacke även nästa gång hon föreläser, särskilt om hon gör det tillsammans med en äldre man.

Förändring
Vad skulle männen gjort annorlunda, då? Ja, det fanns en person i församlingen som aktivt motverkade underordningen, som de skulle kunna lära sig av. Det var mannen som ställde sin fråga direkt till den kvinnliga föreläsaren. Han väntade med sin fråga tills föreläsaren blivit lite varm i kläderna. Och han riktade tydligt sin fråga under hennes pass till henne. Han litade på att hon kunde ämnet, och att hon, om det var något hon inte kunde, skulle skulle vända sig till sin chef eller någon annan i rummet med just den specialkunskapen.

Det enda chefen bör göra annorlunda nästa gång, är att med kroppsspråk, ord eller blickar föra över frågeställarnas frågor till sin medarbetare, istället för att direkt besvara dem själv. Markera sitt förtroende för hennes kunskap - även om det skulle vara så att han säger det ännu bättre än hon. Han brast i ledarskap för att han missade en massa möjligheter att lyfta fram sin kvinnliga medarbetare.

Vad skulle kvinnan gjort annorlunda? En kompis sade efteråt:

"Hon skulle tagit mer plats, inte varit så försynt."

Kommentaren är relevant. Hon kunde ha tagit mer plats. Det är upp till henne att träna sig att göra det. Men alla som någon gång varit i minoritet och haft låg status i en grupp vet hur svårt det kan vara att avspänt och med självförtroende säga ifrån/ta sin plats. Om du inte varit i den situationen, är det svårt att veta. Därför faller ansvaret alltid tyngre på dem som tillhör majoritet och/eller har högre status i en grupp.

Ursäkterna
I foajén efter seminariet stötte jag ihop med chefen och uppskattade honom för hans kunniga och lättsamma presentation. Jag noterade också att hans medarbetares föredragning blev upphackad av frågorna som ställdes till och besvarades av honom, och avslutade med att det inte såg bra ut.

Han svarade att "Ja, men det beror nog på att jag är mer erfaren." Och därmed visade han på två viktiga saker:

Vi män dominerar nästan aldrig för att vi medvetet vill dominera här. Vi tänker nästan aldrig: "Hon ska minsann inte komma här och sticka upp". Istället har vi alltid bra förklaringar till varför det blir som det blir. Förklaringar som ofta har ett mått sanning i sig, men som leder till att vi inte ifrågasätter vårt eget beteende och funderar över hur vi kan bidra till att minska vår och andra mäns dominans.

Självupptagenhet med vår egen osäkerhet, gör att vi gärna vill framhäva vår egen kompetens, och missar att vi kanske hellre skulle använda vår kompetens till att få andra att växa.

Till hans försvar ska sägas att han efter ytterligare en förklaring från mig visserligen upprepade argumentet med hans större erfarenhet, men också lade till att han skulle tänka på det till nästa seminarium.

Så farligt var det väl inte?
Och den kvinnliga föreläsaren då? Det visade sig att initierade personer i församlingen inte såg vad som hände förrän jag påtalade det för dem. Kanske var det så att inte heller den kvinnliga forskaren märkte detta. Då var det väl inte så farligt?

- Nej, farligt var det inte. Detta händer kvinnor och en massa andra personer med låg status i en grupp varje dag, och de överlever och har hyfsat bra liv i alla fall.

Men om hon inte själv märkte vad det var som hände, är risken stor att hon tror att allt berodde på inkompetens eller osäkerhet från hennes sida. Och att hon går därifrån med en olustig känsla av att inte ha räckt till.

Om hon å andra sidan såg och förstod att de andra i rummet hade stor del i att hennes talutrymme decimerades, då är chansen stor att hon kan hantera en liknande situation i framtiden utan att känna sig dålig själv.

Berätta, brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?