Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Skolsköterskan: "Du drar ner din son!"

Mycket av det jag gör handlar om att skapa utveckling genom att utmana normer och normalitet. För något år sedan utmanades mina egna föreställningar om vad som är normalt av en skolsköterska - samtidigt som jag insåg att skolhälsovårdens främsta uppgift verkar varav att upprätthålla en viss slags normalitet.

Min son hade vuxit snabbare än förväntat under ett par år och fick en kallelse till skolläkare för utredning. Jag och min sambo blev mer oroliga för att skolhälsovården skulle ge honom en känsla av att något var fel på honom, än för att han skulle bli "för" kort eller "för" lång. Så jag ringde upp skolsköterskan.

Den medicinska förklaringen till utredningen är att snabb tidig tillväxt i sällsynta fall kan bero på en hormonell sjukdom som bör behandlas. Jag ville utesluta det.

Skolsköterskan frågade mig en bit in i samtalet min och mammans längd. Jag svarade och följande dialog utspelade sig:

- Ok, så du är en ganska kort man, alltså?

- Öh, neej.

Jag insåg där och då att jag kanske är en kort man men att jag aldrig sett mig som kort. Visst kortare än vissa. Längre än andra. Jag trodde fram till då att jag är normallång.

Det blev en kort obekväm tystnad då vi båda försökte förstå vad vi egentligen sagt och vad som hänt. Sedan sa skolsköterskan:

- Ja, ja, men då är det i alla fall du som drar ner honom.

Jag är inte säker på om hon förstod riktigt vad hon förmedlade. Med min manlighet kraftigt stukad avslutade jag samtalet.

En vän till mig är väldigt kortväxt, eller snarare ser kort ut här i Sverige. Hennes föräldrar är från Hong Kong och också svenskt korta. Jag mötte henne och hennes yngsta barn på stan en skoldag. De hade varit på sjukhuset på en specialistutredning pga dotterns kortvuxenhet.

- Jag fattar inte varför de ska göra dessa utredningar, sa hon. Anledningen till att hon är kort är väl uppenbar? De har redan gjort samma utredning med hennes storasyskon och kommit fram till att de inte är sjuka. Vi är bara korta.

Hela historien lämnade mig med en stor oro för hur mycket skattepengar som läggs på förskrivning av tillväxthormoner till barn, som inte är sjuka utan bara "riskerar" att bli lite kortare eller lite längre än vad som anses normalt.

Ärligt talat, så känner jag mig fortfarande normallång med mina 174 stolta centimeter - och en halv.