onsdag 25 september 2013

Hur mycket intolerans ska vi tolerera?

Seminarium häromdagen med integrationsminister Erik Ullenhag och tidigare EU-kommisionären Margot Wallström arrangerat av Framtidsgenerationen. Fullsatt hörsal. Vit man i övre medelåldern får ordet i slutet:

"Hur kan ni prata om att vi ska vara mer toleranta när det är skottlossningar varje dag i Göteborg, vi har skyhög arbetslöshet i områden som Rosengård? Jag vet inte vilken verklighet ni lever i. Folk är rädda. Sverige har tagit emot för många invandrare. Vi har varit för toleranta för länge!"

Den goda stämningen i rummet var som bortblåst. Ett obehag spred sig. Ullenhag gav ett snabbt och tydligt svar:

"Var fjärde tandläkare och var tredje läkare är född i ett annat land än Sverige. Företag drivna av personer som invandrat har idag 250 000 personer anställda. Det är ett stort bidrag till Sverige som vi inte skulle klara oss väl utan." Stora applåder.

När mannen försökte säga något mer ropade en annan man i publiken: "Knip!" Moderatorn förklarade att syftet med frågorna inte var en debatt och gick vidare till nästa frågeställare.

Många av oss var nöjda med att stödet för mångfald var så stort och tydligt. Men efteråt dröjde sig en annan känsla av obehag kvar i mig. Den här mannen blev verkligen nertryckt, av Ullenhags verbala förmåga, av våra entusiastiska applåder och av mannen som sade åt honom att vara tyst. En upplevelse som förmodligen inte gör honom mindre rasistisk i sina tolkningar av världen. 

Jag blir kluven
Å ena sidan är det inte bra om rasistiska, främlingsskeptiska åsikter och verklighetsbeskrivningar ges mer utrymme i offentligheten än de redan har. Det spär på felaktiga verklighetsbeskrivningar och ökar ropen på omänskliga lösningar.

Å andra sidan är det uppenbart att många människor bär på upplevelser och känslor som får dem att anamma rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, om de enda som lyssnar på dessa upplevelser och känslor är Jimmie Å & Co.

Den här mannen gav uttryck för känslor som många vita svenskar bär på. Rädslor, oro och en känsla av att ingen lyssnar. De grundar sig ofta på okunskap och felaktiga generaliseringar. Men man kan lika väl hävda att många av oss aktiva anti-rasister bygger vår ståndpunkt på okunskap. De flesta av oss lever inte i de socialt mest utsatta områdena, där de negativa effekterna av klyftorna i vårt samhälle blir som synligast. Där de här felaktiga generaliseringarna är lätta att göra, där det är lätt att låta hudfärg, etnicitet och ursprung bli förklaringsmodellen istället för socioekonomiska förhållanden.

Vi har alla, även vi aktiva icke-rasister, fördomar och stela beteendemönster som får oss att bidra till segregeringen i samhället. Kanske lite färre än mannen i publiken - eller förmodligen lite mer undangömda. Vi har dem, men vi ser till att de inte formar våra åsikter. Vi behöver alla bearbeta dessa fördomar och stela mönster, t.ex. genom att prata om dem.

Även den här mannen, och andra med främlingsfientliga eller främlingstveksamma känslor, behöver ventilera och bearbeta dessa känslor på ett personligt plan. Hur åstadkommer vi det just på ett personligt plan, utan att bidra till mer luft under vingarna för rasism och främlingsfientlighet? 

Lyssna på rasister?
Jag tänker på en lärare som jag arbetade med och som ofta formulerade rasistiska skämt, även inför eleverna. Oftast gick jag i polemik med honom, vilket hade positiv effekt för elever de gånger det skedde inför dem. Men jag kände aldrig att jag nådde honom. Inte förrän jag en dag fick skjuts av honom och han sade något rasistiskt igen. Den gången bestämde jag mig för att itne försöka övertyga honom om min åsikt, utan för att lyssna på honom.

Jag frågade saker som "Hur kommer det sig att du tänker så?" och "Berätta mer". Jag fick verkligen bita mig i tungan för att hålla tillbaka mina egna ståndpunkter. Efter en stund landade det hela i en berättelse om hur hans dotter hade fått ett handikapp, som inte täcktes av någon försäkring, och som lett till att familjen för egen räkning hade behövt bygga om hus, arbeta deltid och se dottern lida. Mycket pressande både känslomässigt och ekonomiskt för hela familjen.

Det stack honom i ögonen att de inte fick hjälp, trots att de betalat skatt, och att det kunde komma människor hit som aldrig betalat skatt här och få en massa hjälp och fördelar (som han uppfattade det).

Jag delar inte hans analys, men förmodligen borde även hans familj ha fått mer stöd från samhället. Jag tror inte han övergav sina rasistiska hållningar i och med detta enda samtal. Men jag är övertygad om att det är den typen av individuella historier som behöver bearbetas, berättas och lyssnas till, många gånger, om vi verkligen ska kunna reducera människors rasistiska åsikter.

Är du beredd att lyssna? Eller ska vi överlåta det lyssnandet åt Sverige-Demokraterna och deras ännu mer ljusskygga systerpartier?

måndag 23 september 2013

Har du svårt att erkänna fel?

På en workshop kring ledarskap och lyssnarförmågor nyligen hade jag en deltagare, som gav fördjupade insikter om varför vi ofta har svårt att erkänna fel. Låt oss kalla honom Samuel. Han gav oss alla fördjupade insikter om hur vi män kan fungera.

Han pratade ofta lite för länge, så där som vi män kan tendera att göra. Han var skicklig på det, lyckades säga samma sak flera gånger på nya sätt, och göra det utan att ta pauser där det var naturligt för mig att bryta in och föra ordet vidare till någon annan. Jag fick liksom ta sats varje gång, känna mig lite oartig som avbröt honom. Som väl var hade jag respekt i gruppen, vilket gjorde att jag inte riskerade resten av gruppens ogillande när jag avbröt honom.

Vi hade identifierat ett antal vanliga mönster, stelheter, hos chefer och ledare. Varje deltagare fick en individuell session inför gruppen där de fick ta upp en utmaning de står inför som ledare. Efter en session bad Samuel om en paus. Det var jobbigt att lyssna så mycket, sade han, och han behövde en paus för att fräscha upp sitt sinne.

En ung kvinna i gruppen hade greppat det här med lyssnande. Hon förstod att när vi tycker något är jobbigt att lyssna på, är det för att vi själva har något vi behöver prata om och bearbeta. Så hon föreslog att vi inte skulle ta en paus utan att jag skulle fortsätta med Samuel. Han såg förbryllad ut, men accepterade.

Samuel började tala om hur han aldrig, verkligen aldrig, erkänner att han har fel. Inte ens när han vet att han har det. Dagen innan hade han berättat för oss att han är en god lyssnare när hans fru påtalar att han har gjort något fel. Nu ville han modifiera det. "Jag lyssnar visserligen på vad hon säger när jag gjort fel - men jag erkänner aldrig att jag gjort fel."

Med hjälp av lite frågor berättade han hur det i arbetssammanhang känns som att han förlorar den auktoritet, den mark han vunnit genom hårt arbete i decennier, om han erkänner att han har fel. Istället pratar han på.

Det kändes som att vi var med om något stort. Han kom på att han inte behöver försvara sig, att han till och med har något ytterligare att vinna på att kunna erkänna sig ha fel.

Jag frågade honom om han mindes någon person från sin barndom, som inte erkände sina fel.

"Ja, farfar. Han rökte alltid pipa, och när han blev gammal visste han ibland inte var han lagt sin pipa trots att han hade den i munnen. När jag sade att den hänger i din mungipa, svarade han: 'Om den var i min mun skulle jag väl inte fråga efter den, eller?' När jag fortsatte hävda att den var i hans mun blev han arg. 'Jag är väl inte dum i huvudet heller!? Hjälp mig leta efter min pipa!'"

Det slutade alltid med att Samuel låtsades leta efter pipan. Efter en stund låtsades han hitta den, förde sin hand mot farfars mun och tryckte lite lätt till pipan som redan satt där, varpå farfar nöjt tackade för hjälpen: "Där ser du!"

Fantastisk historia som belyser manlig stolthet och hur vi, både kvinnor och män, anpassar oss efter den, spelar med, för att vi inte vågar annat.

När har du svårt att erkänna fel? När spelar du med för att inte såra någon annan som har svårt att erkänna fel?

lördag 21 september 2013

När höll du fast någon senast?

Jag gråter ofelbart till filmscener där huvudpersonen gått vilse i ett stelt tanke- eller beteendemönster och en annan person av kärlek, omsorg och klartänkthet håller fast henne/honom, mentalt eller fysiskt, medan insikten sjunker in om att mönstret är just det, ett mönster, och inte den objektiva sanningen.

Vi har alla stela mönster, som vi låter varandra fortsätta bära omkring på. Vi tror att "Han är sån", eller "Det är hennes personlighet". Vi tror att vi själva är för betydelselösa för att kunna ändra på det.

Igår var det Eva i filmen I skuggan av värmen som avgiftade sig själv med hjälp av sin pojkvän Erik. Han höll henne när hon försökte skada sig själv med hammare. Han höll när hon ville skita i alltihop och tända på igen. Han höll när hon vrider sig i plågor, när hon ser syner. Han höll när hon skrek att hon hatade honom. Hon kämpade, han höll fast och jag grät.

I Good Will Hunting, min favoritfilm, finns det två sådana scener. När Will (Matt Damon) vill göra slut med Skyler (Minnie Driver) som han träffar och börjat älska, förstår hon att han fegar ur. Att han egentligen älskar henne men blivit rädd. Hon utmanar honom. De börjar gräla. Hon för att hon älskar honom. Han för att han inte vågar fortsätta älska henne. Hennes tårar rinner. Mina tårar rinner.

Inte Wills.

Hon ställer sig framför dörren: "Se mig i ögonen och säg att du inte älskar mig, så låter jag dig gå!"

Det självförtroendet, den självkänslan, är det som får mitt hjärta att svämma över i tårar. Det är uppenbart att Will måste ljuga henne i ansiktet för att kunna säga det.

Han gör det. Och går därifrån.

Besvikelsen i mig är enorm. Hon stod stark. Stod upp för deras kärlek och relation - och det räckte inte. Men jag gråter inte längre. Besvikelsen sätter inte igång mig på det viset. Det är ögonblicket där hon står fast vid sin tro på sig själv och deras relation, mot hans förstelnade tro att han inte klarar/är värd det - det är det som får igång mina tårkanaler.

Will är berörd. Senare, under en session med psykologen Sean (Robin Williams), som han är ådömd att gå hos, lyckas Sean få Will att säga några ord om sin dysfunktionella uppväxt. Sean:

"It's not your fault."

"Yeah, I know", svarar Will, sakligt och som att han faktiskt vet det. Sean vet att Will inte på djupet vet och fortsätter:

"It's not your fault".

"Yeah, I know", lite mer irriterat denna gång.

"It's not your fault."

"Don't fuck with me!" Will blir till slut förbannad och lätt våldsam. Sean står kvar. Håller om. Håller fast. Och Will brister i gråt - liksom jag.

Jag inser att jag gråter för att jag saknade någon som faktiskt höll mig när jag var liten. Då när jag höll mig sysselsatt med än det ena, än det andra, för att inte känna sorgen och ensamheten efter min pappas död. Någon som höll mig fast vid den sorg som jag bar på, men hade begravt så långt ner i hjärtat att ingen, eller väldigt få, kunde se den.

Några av mina bästa stunder är när jag eller någon i min närhet håller fast någon annan på detta känslomässiga vis. Håller fram personens mönster, och visar att du och ditt liv egentligen är, eller kan vara, så mycket större än det. Då känner jag hur betydelsefulla och viktiga vi är för varandra.

När höll du senast fast någon i kärlek och omsorg?

onsdag 18 september 2013

Manlig dominans i praktiken

Manlig dominans sker ofta väldigt subtilt. Brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Såg på ett öppet seminarium ett tydligt exempel på manlig dominans i praktiken. Det intressanta är att ingen av mannen avsåg eller ens märkte vad de gjorde - kanske inte ens den kvinnliga föreläsaren. Och att stämningen i rummet hela tiden var öppen och ganska gemytlig.

Ett institut skulle föredra sin årliga statistik. Chefen, vit man 50+, inledde och använde ungefär halva tiden. Han pratade lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt. Svarade på några frågor under tiden, och lämnade sedan över till en av sina forskare, en kvinna i 30-årsåldern. Bra tänkt ur ett jämställdhetsperspektiv att ha både kvinnlig och manlig föredragare och att dela tiden och ämnet på det sätt de gjorde.

Män som ger plats åt män och skapar god stämning
Problemet var det som hände under den andra halvtimmen. Kvinnan var påtagligt mer nervös än sin chef. Hon var förmodligen mindre erfaren, både i ämnet och i att hålla föredrag. Hon hade också lägre status i åhörarnas ögon (eftersom chefen är något av en auktoritet på området). Hennes inledande nervositet i kombination med att publiken blivit varm i kläderna av chefens öppna sätt, ledde till att det ställdes fler frågor under hennes tid än under första halvtimmen. Alla frågor var relevanta och viktiga. Av de sju som ställde frågor var fem män, alla äldre än kvinnan. Och samtliga, utom en manlig vän till kvinnan, riktade sina frågor till chefen, som beredvilligt svarade - återigen lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt.

Efter att ha fått detta extra utrymme, blev chefen ännu varmare i kläderna, och fyllde vid ett par tillfällen i hennes presentation med belysande exempel eller undantag. Något som i sig är bra att kunna göra när man föreläser ihop med någon annan. Men denna gång bidrog det till att kvinnans presentation blev helt upphackad. Under större delen av sin föreläsningstid stod hon och väntade tålmodigt på att chefen och de andra talföra männen i församlingen skulle tala färdigt.

Hade hon varit lite kaxigare eller känt att hon hade högre status skulle hon ha sett till att ta mer plats. Men då hade hon behövt avbryta dessa äldre män, och kanske riskera att förstöra den öppna och lättsamma stämning som chefen förtjänstfullt skapat.

Godhjärtade sexister
Jag är bekant med flera av männen som ställde frågorna och vet att de aldrig skulle drömma om att medvetet dominera eller diskriminera en ung kvinna. Men där och då var de för upptagna med vad de själva ville få fram, och för okunniga om hur subtil den manliga dominansen ibland är, för att upptäcka vad de deltog i. Dessutom var det så lättsam och informell stämning, att det nog kändes som att de bara bidrog till ett öppet samtalsklimat och en intressant diskussion. Likafullt bidrog de till att den kvinnliga föreläsarens utrymme beskars och att hon underordnades männen i rummet.

Såvitt jag kan bedöma, var det här en chans för den kvinnliga forskaren att som relativt ung bygga trovärdighet och självförtroende som föreläsare. Istället blev det chefens trovärdighet och självförtroende som stärktes ytterligare. Och, misstänker jag, hon kommer att ha en uppförsbacke även nästa gång hon föreläser, särskilt om hon gör det tillsammans med en äldre man.

Förändring
Vad skulle männen gjort annorlunda, då? Ja, det fanns en person i församlingen som aktivt motverkade underordningen, som de skulle kunna lära sig av. Det var mannen som ställde sin fråga direkt till den kvinnliga föreläsaren. Han väntade med sin fråga tills föreläsaren blivit lite varm i kläderna. Och han riktade tydligt sin fråga under hennes pass till henne. Han litade på att hon kunde ämnet, och att hon, om det var något hon inte kunde, skulle skulle vända sig till sin chef eller någon annan i rummet med just den specialkunskapen.

Det enda chefen bör göra annorlunda nästa gång, är att med kroppsspråk, ord eller blickar föra över frågeställarnas frågor till sin medarbetare, istället för att direkt besvara dem själv. Markera sitt förtroende för hennes kunskap - även om det skulle vara så att han säger det ännu bättre än hon. Han brast i ledarskap för att han missade en massa möjligheter att lyfta fram sin kvinnliga medarbetare.

Vad skulle kvinnan gjort annorlunda? En kompis sade efteråt:

"Hon skulle tagit mer plats, inte varit så försynt."

Kommentaren är relevant. Hon kunde ha tagit mer plats. Det är upp till henne att träna sig att göra det. Men alla som någon gång varit i minoritet och haft låg status i en grupp vet hur svårt det kan vara att avspänt och med självförtroende säga ifrån/ta sin plats. Om du inte varit i den situationen, är det svårt att veta. Därför faller ansvaret alltid tyngre på dem som tillhör majoritet och/eller har högre status i en grupp.

Ursäkterna
I foajén efter seminariet stötte jag ihop med chefen och uppskattade honom för hans kunniga och lättsamma presentation. Jag noterade också att hans medarbetares föredragning blev upphackad av frågorna som ställdes till och besvarades av honom, och avslutade med att det inte såg bra ut.

Han svarade att "Ja, men det beror nog på att jag är mer erfaren." Och därmed visade han på två viktiga saker:

Vi män dominerar nästan aldrig för att vi medvetet vill dominera här. Vi tänker nästan aldrig: "Hon ska minsann inte komma här och sticka upp". Istället har vi alltid bra förklaringar till varför det blir som det blir. Förklaringar som ofta har ett mått sanning i sig, men som leder till att vi inte ifrågasätter vårt eget beteende och funderar över hur vi kan bidra till att minska vår och andra mäns dominans.

Självupptagenhet med vår egen osäkerhet, gör att vi gärna vill framhäva vår egen kompetens, och missar att vi kanske hellre skulle använda vår kompetens till att få andra att växa.

Till hans försvar ska sägas att han efter ytterligare en förklaring från mig visserligen upprepade argumentet med hans större erfarenhet, men också lade till att han skulle tänka på det till nästa seminarium.

Så farligt var det väl inte?
Och den kvinnliga föreläsaren då? Det visade sig att initierade personer i församlingen inte såg vad som hände förrän jag påtalade det för dem. Kanske var det så att inte heller den kvinnliga forskaren märkte detta. Då var det väl inte så farligt?

- Nej, farligt var det inte. Detta händer kvinnor och en massa andra personer med låg status i en grupp varje dag, och de överlever och har hyfsat bra liv i alla fall.

Men om hon inte själv märkte vad det var som hände, är risken stor att hon tror att allt berodde på inkompetens eller osäkerhet från hennes sida. Och att hon går därifrån med en olustig känsla av att inte ha räckt till.

Om hon å andra sidan såg och förstod att de andra i rummet hade stor del i att hennes talutrymme decimerades, då är chansen stor att hon kan hantera en liknande situation i framtiden utan att känna sig dålig själv.

Berätta, brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

måndag 16 september 2013

Varför dricker du alkohol?

Jag har inte druckit alkohol sedan 1995. Det händer ibland att jag får frågan varför jag inte dricker alkohol. Läste precis en sammanställning av fakta kring alkohol som får mig att fråga dig:

- Varför dricker du?


Alkohol är en av de främsta orsakerna till död och handikapp i världen.
"Harmful use of alcohol" är världens tredje största orsak till död och handikapp. Alkohol är den främsta orsaken til död och handikapp i medelinkomstländer.(1)
Överallt utom i östra Medelhavsområdet är alkohol den främsta orsaken till död och handikapp hos unga män mellan 15 och 24 år.(2)

Män dricker mer, kvinnor bär fler konsekvenser
Kvinnor bär oproportionerligt stort ansvar för konsekvenser av mäns drickande, genom familjevåld, sexuella övergrepp, påverkan på familjebudgeten osv.(3)

Alkohol är relaterat till mer än 60 olika sjukdomar(4)
Risken för matstrupscancer och kvinnlig bröstcancer ökar oavsett hur lite alkohol du intar. Det är en förklaring till att WHO säger att det inte finns någon hälsosam mängd alkohol för människor.
Media skriver mer om alkoholens påstådda fördelar, ofta undersökningar understödda av alkoholindustrin, än om skadeverkningarna.

Mycket drickande påverkar andra negativt
Ju fler personer som dricker mycket bland familjemedlemmar och nära vänner, desto sämre blir hälsan och livskvaliteten även för icke-drickarna.

Högrisk-drickarna orsakar mer skada än alkoholisterna

Eftersom högrisk-drickarna är så många fler än de som räknas som alkoholister (i USA går det 11 högriskdrickare på varje alkoholist(5), orsakar de mycket fler alkoholrelaterade problem än alkoholisterna. Rattfylleri, en av de få negativa konsekvenser som är allmänt erkända, står bara för 17 % av de alkoholrelaterade dödsfallen.(6)

Alkoholindustrin lever gott på människors misär
Alkoholindustrin omsätter nära 1.000 miljarder USD.(7) De påstår att de inte vill att folk ska missbruka deras produkter, men 70 % av vuxna amerikaners konsumtion och 90 % av unga amerikaners konsumtion är rent berusningsdrickande.(8)

Alkoholindustrin lägger särskilda resurser på att sälja till grupper som lättare fastnar i beroende. Deras marknadsföringskampanjer får unga att börja dricka alkohol.(16) Alkoholindustrin finansierar lobbygrupper som arbetar för att minska nationella ansträningar för att minska alkoholförsäljningen, särskilt i låg- och medelinkomstländer.(9)

Alkoholindustrin har på senare decennier medvetet arbetat för att öka kvinnors drickande(14), vilket bl.a. lett till en historiskt unik skrumpleverepidemi bland unga vuxna kvinnor i England.(15) Och till en stark "after work"-kultur bland kvinnor i Sverige.

Alkohol som vapen i kolonialiseringen
Historiskt har alkohol varit ett viktigt verktyg för västländerna i kolonialisering och slavhandel. Många gruvarbetare och lantbruksarbetare världen över har fått betaltför sitt arbete i alkohol. Det skedde även på svenska landsbygden ända in till mitten av 1900-talet. I södra Afrika har det lett till att man där har de högsta siffrorna av alkoholrelaterade födelseskador i världen.(12) Indiska befolkningen i Malaysia har fortfarande svåra alkoholproblem sedan britterna tranporterade indier dit och betalade dem i alkohol för deras arbete på plantagerna i Malaysia.(13) Gruvägare i södra Afrika försökte hitta den ideala mängden alkohol att betala, tillräckligt hög för att gruvarbetarna skulle fortsätta arbeta i gruvan, tillräckligt låg för att de skulle kunna arbeta överhuvudtaget.(10)

Ursprungsbefolkningen i USA nyttjade inte alkohol innan européerna började tillhandahålla det. De negativa effekterna av deras drickande användes senare som "ursäkt" för att kontrollera deras samhällen och som rättfärdigande av ockupationen av deras landområden.(11)

Om du dricker tillhör du en minoritet här i världen
Globalt sett är 56 % av världens befolkning nykterister, enligt FN-siffror. Men eftersom detta inlägg är på svenska är sannolikheten att just du dricker alkohol 90 %. 

- Varför vill du fortsätta stödja en industri som orsakat och orsakar detta och mycket till? 


Källor:

fredag 6 september 2013

Omedvetet ojämställd

Kliver på det stora jumbojet-planet som ska ta mig till Sydafrika. Planet är indelat i olika avdelningar. Passerar business class, med mycket större skärmar och säten som blir till härliga sängar. Härligt för tolvtimmars flygning. Noterar att det denna gång faktiskt sitter en kvinna i business class bland alla män.

När jag hittat min plats börjar jag prata med passageraren bredvid. Medelålders kvinna på väg till Sydafrika för en lång weekend.

"Min man sitter i business class" berättar hon.

"Aha, I herravdelningen" försöker jag skämta. Inser att jag är lite djärv. Funkar ofta som lättsam öppning att våga det. Hon är inte beredd att le åt skämtet, utan börjar förklara sig, som för att säga att det är inte för att han är man som han åker första klass:

"Han reser i jobbet. Ska besöka ett företag. Jag följer bara med och betalar för min biljett själv."

Det visar sig också att det är första gången hon följer med på en affärsresa.

"Vi har stora barn nu. Min son är tjugo och på lång resa i Australien. Dottern är sjutton och ensam hemma för första gången."

Låter alltså som den ganska vanliga uppdelningen. kvinnan hemma med barnen och markservicen. mannen på jobb och jobbresor. Precis som det är i min familj just nu. Jag på resa. Barn och fru hemma. Men hos henne en ovilja eller oförmåga att se att det har att göra med att han är man och hon kvinna. Hon förklarar det med att det är så de har gjort, ser inte att vår könstillhörighet gör att vi har olika förväntningar på oss, olika möjligheter och därför styrs i våra val.

Först tänker jag att så stort är vårt behov av att rationalisera våra beslut, få dem att se väl genomtänkta ut. Inser sedan att det inte är det som är problemet. När vi fattar beslut tror vi att vi alltid gör det på individuella, förnuftiga grunder, och att vi aldrig påverkas av strukturer och andras förväntningar.

Liksom vi tror att vi inte påverkas av reklam...

Heathrow & människans natur

Transit på Heathrow Terminal 5 häromdagen.

Allt är väldigt välorganiserat. Minns att jag konstaterade för en vän hur väl vi människor kan organisera stora komplexa enheter som flygplatser. Han svarade lakoniskt: "Allt som någon kan tjäna pengar på blir väl organiserat."

Jag passerar en massa stora tax free-affärer på en av Heathrows terminaler. Neonskyltar, otaliga ledlampor, exklusiva material, snygga skyltexemplar av världens mest kända varumärken. Ansiktena hos personalen är ofta tomma på uttryck, men lyser ibland upp när jag visar intresse för någon produkt.Jag slås av den enorma mängd ekonomiska och mänskliga resurser som krävts för att möjliggöra den här platsen, alla affärer och alla varor.

Trots att jag personligen inte tilltalas av den ytliga materialismen överväger jag ändå att köpa en väldigt praktisk och bra väska för 5000 kr. Uppenbarligen köper tillräckligt många resenärer som jag tillräckligt många av dessa varor för att motivera dessa affärer.

Och om den ekonomiska logiken stämmer säljer affärerna påkostade finish mer än om de skulle sett enklare ut. Resenärer som jag tilltalas alltså av denna påkostade yta. Eller, den ytan gör oss i varje fall mer benägna att betala mycket pengar för varor vi inte riktigt behöver.

Jag inser att eftersom så är fallet finns det viktiga delar av människans natur som jag i min tämligen idealistiska syn på människan inte förstår.

Stora företag påverkar våra beteenden så att vi lägger stora delar av våra resurser på saker som vi inte riktigt behöver och som kan vara skadliga för vår gemensamma miljö, ibland tom för oss själva. Samtidigt lyckas varken jag eller andra aktivister och idealiska rörelser skapa tillnärmelsevis lika stort intresse för beteenden som är dokumenterat bra för oss själva och vår miljö. Inte ens när vi lyckas riktigt bra når vi särskilt många.

Jag tänker att jag har något att lära.

Vad är det vi idealister och aktivister gör fel?

Och vad är det de stora konsumentinriktade företagen gör rätt?

Vad tänker du?