Jag gråter ofelbart till filmscener där huvudpersonen gått vilse i ett stelt tanke- eller beteendemönster och en annan person av kärlek, omsorg och klartänkthet håller fast henne/honom, mentalt eller fysiskt, medan insikten sjunker in om att mönstret är just det, ett mönster, och inte den objektiva sanningen.
Vi har alla stela mönster, som vi låter varandra fortsätta bära omkring på. Vi tror att "Han är sån", eller "Det är hennes personlighet". Vi tror att vi själva är för betydelselösa för att kunna ändra på det.
Igår var det Eva i filmen I skuggan av värmen som avgiftade sig själv med hjälp av sin pojkvän Erik. Han höll henne när hon försökte skada sig själv med hammare. Han höll när hon ville skita i alltihop och tända på igen. Han höll när hon vrider sig i plågor, när hon ser syner. Han höll när hon skrek att hon hatade honom. Hon kämpade, han höll fast och jag grät.
I Good Will Hunting, min favoritfilm, finns det två sådana scener. När Will (Matt Damon) vill göra slut med Skyler (Minnie Driver) som han träffar och börjat älska, förstår hon att han fegar ur. Att han egentligen älskar henne men blivit rädd. Hon utmanar honom. De börjar gräla. Hon för att hon älskar honom. Han för att han inte vågar fortsätta älska henne. Hennes tårar rinner. Mina tårar rinner.
Inte Wills.
Hon ställer sig framför dörren: "Se mig i ögonen och säg att du inte älskar mig, så låter jag dig gå!"
Det självförtroendet, den självkänslan, är det som får mitt hjärta att svämma över i tårar. Det är uppenbart att Will måste ljuga henne i ansiktet för att kunna säga det.
Han gör det. Och går därifrån.
Besvikelsen i mig är enorm. Hon stod stark. Stod upp för deras kärlek och relation - och det räckte inte. Men jag gråter inte längre. Besvikelsen sätter inte igång mig på det viset. Det är ögonblicket där hon står fast vid sin tro på sig själv och deras relation, mot hans förstelnade tro att han inte klarar/är värd det - det är det som får igång mina tårkanaler.
Will är berörd. Senare, under en session med psykologen Sean (Robin Williams), som han är ådömd att gå hos, lyckas Sean få Will att säga några ord om sin dysfunktionella uppväxt. Sean:
"It's not your fault."
"Yeah, I know", svarar Will, sakligt och som att han faktiskt vet det. Sean vet att Will inte på djupet vet och fortsätter:
"It's not your fault".
"Yeah, I know", lite mer irriterat denna gång.
"It's not your fault."
"Don't fuck with me!" Will blir till slut förbannad och lätt våldsam. Sean står kvar. Håller om. Håller fast. Och Will brister i gråt - liksom jag.
Jag inser att jag gråter för att jag saknade någon som faktiskt höll mig när jag var liten. Då när jag höll mig sysselsatt med än det ena, än det andra, för att inte känna sorgen och ensamheten efter min pappas död. Någon som höll mig fast vid den sorg som jag bar på, men hade begravt så långt ner i hjärtat att ingen, eller väldigt få, kunde se den.
Några av mina bästa stunder är när jag eller någon i min närhet håller fast någon annan på detta känslomässiga vis. Håller fram personens mönster, och visar att du och ditt liv egentligen är, eller kan vara, så mycket större än det. Då känner jag hur betydelsefulla och viktiga vi är för varandra.
När höll du senast fast någon i kärlek och omsorg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar