Kliver på det stora jumbojet-planet som ska ta mig till Sydafrika. Planet är indelat i olika avdelningar. Passerar business class, med mycket större skärmar och säten som blir till härliga sängar. Härligt för tolvtimmars flygning. Noterar att det denna gång faktiskt sitter en kvinna i business class bland alla män.
När jag hittat min plats börjar jag prata med passageraren bredvid. Medelålders kvinna på väg till Sydafrika för en lång weekend.
"Min man sitter i business class" berättar hon.
"Aha, I herravdelningen" försöker jag skämta. Inser att jag är lite djärv. Funkar ofta som lättsam öppning att våga det. Hon är inte beredd att le åt skämtet, utan börjar förklara sig, som för att säga att det är inte för att han är man som han åker första klass:
"Han reser i jobbet. Ska besöka ett företag. Jag följer bara med och betalar för min biljett själv."
Det visar sig också att det är första gången hon följer med på en affärsresa.
"Vi har stora barn nu. Min son är tjugo och på lång resa i Australien. Dottern är sjutton och ensam hemma för första gången."
Låter alltså som den ganska vanliga uppdelningen. kvinnan hemma med barnen och markservicen. mannen på jobb och jobbresor. Precis som det är i min familj just nu. Jag på resa. Barn och fru hemma. Men hos henne en ovilja eller oförmåga att se att det har att göra med att han är man och hon kvinna. Hon förklarar det med att det är så de har gjort, ser inte att vår könstillhörighet gör att vi har olika förväntningar på oss, olika möjligheter och därför styrs i våra val.
Först tänker jag att så stort är vårt behov av att rationalisera våra beslut, få dem att se väl genomtänkta ut. Inser sedan att det inte är det som är problemet. När vi fattar beslut tror vi att vi alltid gör det på individuella, förnuftiga grunder, och att vi aldrig påverkas av strukturer och andras förväntningar.
Liksom vi tror att vi inte påverkas av reklam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar