Hur mycket intolerans ska vi tolerera?

Seminarium häromdagen med integrationsminister Erik Ullenhag och tidigare EU-kommisionären Margot Wallström arrangerat av Framtidsgenerationen. Fullsatt hörsal. Vit man i övre medelåldern får ordet i slutet:

"Hur kan ni prata om att vi ska vara mer toleranta när det är skottlossningar varje dag i Göteborg, vi har skyhög arbetslöshet i områden som Rosengård? Jag vet inte vilken verklighet ni lever i. Folk är rädda. Sverige har tagit emot för många invandrare. Vi har varit för toleranta för länge!"

Den goda stämningen i rummet var som bortblåst. Ett obehag spred sig. Ullenhag gav ett snabbt och tydligt svar:

"Var fjärde tandläkare och var tredje läkare är född i ett annat land än Sverige. Företag drivna av personer som invandrat har idag 250 000 personer anställda. Det är ett stort bidrag till Sverige som vi inte skulle klara oss väl utan." Stora applåder.

När mannen försökte säga något mer ropade en annan man i publiken: "Knip!" Moderatorn förklarade att syftet med frågorna inte var en debatt och gick vidare till nästa frågeställare.

Många av oss var nöjda med att stödet för mångfald var så stort och tydligt. Men efteråt dröjde sig en annan känsla av obehag kvar i mig. Den här mannen blev verkligen nertryckt, av Ullenhags verbala förmåga, av våra entusiastiska applåder och av mannen som sade åt honom att vara tyst. En upplevelse som förmodligen inte gör honom mindre rasistisk i sina tolkningar av världen. 

Jag blir kluven

Å ena sidan är det inte bra om rasistiska, främlingsskeptiska åsikter och verklighetsbeskrivningar ges mer utrymme i offentligheten än de redan har. Det spär på felaktiga verklighetsbeskrivningar och ökar ropen på omänskliga lösningar.

Å andra sidan är det uppenbart att många människor bär på upplevelser och känslor som får dem att anamma rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, om de enda som lyssnar på dessa upplevelser och känslor är Jimmie Å & Co.

Den här mannen gav uttryck för känslor som många vita svenskar bär på. Rädslor, oro och en känsla av att ingen lyssnar. De grundar sig ofta på okunskap och felaktiga generaliseringar. Men man kan lika väl hävda att många av oss aktiva anti-rasister bygger vår ståndpunkt på okunskap. De flesta av oss lever inte i de socialt mest utsatta områdena, där de negativa effekterna av klyftorna i vårt samhälle blir som synligast. Där de här felaktiga generaliseringarna är lätta att göra, där det är lätt att låta hudfärg, etnicitet och ursprung bli förklaringsmodellen istället för socioekonomiska förhållanden.

Vi har alla, även vi aktiva icke-rasister, fördomar och stela beteendemönster som får oss att bidra till segregeringen i samhället. Kanske lite färre än mannen i publiken - eller förmodligen lite mer undangömda. Vi har dem, men vi ser till att de inte formar våra åsikter. Vi behöver alla bearbeta dessa fördomar och stela mönster, t.ex. genom att prata om dem.

Även den här mannen, och andra med främlingsfientliga eller främlingstveksamma känslor, behöver ventilera och bearbeta dessa känslor på ett personligt plan. Hur åstadkommer vi det just på ett personligt plan, utan att bidra till mer luft under vingarna för rasism och främlingsfientlighet? 

Lyssna på rasister?

Jag tänker på en lärare som jag arbetade med och som ofta formulerade rasistiska skämt, även inför eleverna. Oftast gick jag i polemik med honom, vilket hade positiv effekt för elever de gånger det skedde inför dem. Men jag kände aldrig att jag nådde honom. Inte förrän jag en dag fick skjuts av honom och han sade något rasistiskt igen. Den gången bestämde jag mig för att itne försöka övertyga honom om min åsikt, utan för att lyssna på honom.

Jag frågade saker som "Hur kommer det sig att du tänker så?" och "Berätta mer". Jag fick verkligen bita mig i tungan för att hålla tillbaka mina egna ståndpunkter. Efter en stund landade det hela i en berättelse om hur hans dotter hade fått ett handikapp, som inte täcktes av någon försäkring, och som lett till att familjen för egen räkning hade behövt bygga om hus, arbeta deltid och se dottern lida. Mycket pressande både känslomässigt och ekonomiskt för hela familjen.

Det stack honom i ögonen att de inte fick hjälp, trots att de betalat skatt, och att det kunde komma människor hit som aldrig betalat skatt här och få en massa hjälp och fördelar (som han uppfattade det).

Jag delar inte hans analys, men förmodligen borde även hans familj ha fått mer stöd från samhället. Jag tror inte han övergav sina rasistiska hållningar i och med detta enda samtal. Men jag är övertygad om att det är den typen av individuella historier som behöver bearbetas, berättas och lyssnas till, många gånger, om vi verkligen ska kunna reducera människors rasistiska åsikter.

Är du beredd att lyssna? Eller ska vi överlåta det lyssnandet åt Sverige-Demokraterna och deras ännu mer ljusskygga systerpartier?