Han pratade ofta lite för länge, så där som vi män kan tendera att göra. Han var skicklig på det, lyckades säga samma sak flera gånger på nya sätt, och göra det utan att ta pauser där det var naturligt för mig att bryta in och föra ordet vidare till någon annan. Jag fick liksom ta sats varje gång, känna mig lite oartig som avbröt honom. Som väl var hade jag respekt i gruppen, vilket gjorde att jag inte riskerade resten av gruppens ogillande när jag avbröt honom.
Vi hade identifierat ett antal vanliga mönster, stelheter, hos chefer och ledare. Varje deltagare fick en individuell session inför gruppen där de fick ta upp en utmaning de står inför som ledare. Efter en session bad Samuel om en paus. Det var jobbigt att lyssna så mycket, sade han, och han behövde en paus för att fräscha upp sitt sinne.
En ung kvinna i gruppen hade greppat det här med lyssnande. Hon förstod att när vi tycker något är jobbigt att lyssna på, är det för att vi själva har något vi behöver prata om och bearbeta. Så hon föreslog att vi inte skulle ta en paus utan att jag skulle fortsätta med Samuel. Han såg förbryllad ut, men accepterade.
Samuel började tala om hur han aldrig, verkligen aldrig, erkänner att han har fel. Inte ens när han vet att han har det. Dagen innan hade han berättat för oss att han är en god lyssnare när hans fru påtalar att han har gjort något fel. Nu ville han modifiera det. "Jag lyssnar visserligen på vad hon säger när jag gjort fel - men jag erkänner aldrig att jag gjort fel."
Med hjälp av lite frågor berättade han hur det i arbetssammanhang känns som att han förlorar den auktoritet, den mark han vunnit genom hårt arbete i decennier, om han erkänner att han har fel. Istället pratar han på.
Det kändes som att vi var med om något stort. Han kom på att han inte behöver försvara sig, att han till och med har något ytterligare att vinna på att kunna erkänna sig ha fel.
Jag frågade honom om han mindes någon person från sin barndom, som inte erkände sina fel.
"Ja, farfar. Han rökte alltid pipa, och när han blev gammal visste han ibland inte var han lagt sin pipa trots att han hade den i munnen. När jag sade att den hänger i din mungipa, svarade han: 'Om den var i min mun skulle jag väl inte fråga efter den, eller?' När jag fortsatte hävda att den var i hans mun blev han arg. 'Jag är väl inte dum i huvudet heller!? Hjälp mig leta efter min pipa!'"
Det slutade alltid med att Samuel låtsades leta efter pipan. Efter en stund låtsades han hitta den, förde sin hand mot farfars mun och tryckte lite lätt till pipan som redan satt där, varpå farfar nöjt tackade för hjälpen: "Där ser du!"
Fantastisk historia som belyser manlig stolthet och hur vi, både kvinnor och män, anpassar oss efter den, spelar med, för att vi inte vågar annat.
När har du svårt att erkänna fel? När spelar du med för att inte såra någon annan som har svårt att erkänna fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar