Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Varför springer killar från känslor?

- Jag har nästan alltid jobbat med män, berättade den kvinnliga entreprenören efter att jag berättat om mitt arbete som ledarutvecklare med inriktning på jämställdhet och mångfald.

- Det funkar jättebra, fortsatte hon. Ända tills känslor börjar komma upp till ytan. Det är så märkligt. Jag kan se att de känner en massa saker om varandra, som de skulle behöva prata om, men som de själva varken vill prata om eller ens verkar se. Och om jag någon gång blir känslosam, då springer de i princip sin väg. Vad beror det på? De är ju kloka och mogna män på en massa andra vis.

Det var uppfriskande att få vår (de flesta mäns) relation till känslor beskriven så rakt upp och ner. Mitt svar:

- För att de fick lära sig sedan barnsben att visar du känslor så riskerar du att åka på stryk och bli utfrusen ur gemenskapen.

Det såg ut som att hon funderade igenom om det kunde vara så och sa eftertänksamt:

- Shit, det är tungt.

Mitt svar låter kanske drastiskt och överdrivet, men jag tror det är ett svar som täcker in de flesta män. Jag själv fick aldrig stryk som barn och jag växte upp på det "mjuka" sjuttiotalet, men budskap om att jag inte skulle gråta, inte visa mig rädd och så vidare var ändå alltid närvarande. "Gråt inga krokodiltårar." "Stora pojkar gråter inte." "Bara att bita ihop och gå vidare." Jag såg aldrig några andra män gråta, annat än möjligen någon tår på någon begravning.

Studier visar att flickor som gråter plockas upp av vuxna i knät och tröstas, medan pojkar mycket oftare får en klapp i ryggen med ett peppande tillrop: "Hopp och lek!"

Som vuxen är det många män som känner att det inte finns utrymme för dem att släppa fram andra känslor än ilska. Deras manliga vänner skulle inte kunna hantera ett sådant utbrott. På deras jobb vet de inte vad som skulle hända. Många kvinnor har erkänt för mig att de faktiskt inte skulle stå ut med att lyssna på sin pappa eller sin man om han skulle bryta ihop. Sårbarhet stämmer så dåligt med den bild de skapat sig av honom och av män i allmänhet.

"Bryta ihop" verkar förresten betyda: gråta lite mer uttrycksfullt och okontrollerat än bara låta några tårar strömma nerför kinden. 

Jag har som vuxen, med mycket mod, hårt arbete och gott om stöd från andra män och kvinnor, återerövrat stora delar av min förmåga att släppa fram känslor. Trots det hämmas även jag fortfarande av budskap som att det är svaghet att visa sårbarhet. 

- Men varför är det jobbigt för dem även när det gäller mina känslor? frågade hon vidare.

Alla känsloutlevelser smittar. Ser du någon gråta innerligt, känner du förmodligen att dina egna ögon börjar tåras, eller att det stockar sig i halsen på dig. Hör du någon skratta, börjar du efter en stund att småfnittra själv. Upptäcker du att någon är väldigt nervös eller rädd, känner även du ett stråk av nervositet eller rädsla. Problemet är att om du inte är van att hantera känslan som väcka till liv i dig, så blir du rädd och känner istället en slags ångest. 

Ångest är obehag. Obehag undviker vi. Så därför tror jag killar springer, fysiskt eller mentalt, när andra visar känslor.

Vad tror du? Varför har män och killar så svårt att visa känslor?

Har du svårt att erkänna fel?

På en workshop kring ledarskap och lyssnarförmågor nyligen hade jag en deltagare, som gav fördjupade insikter om varför vi ofta har svårt att erkänna fel. Låt oss kalla honom Samuel. Han gav oss alla fördjupade insikter om hur vi män kan fungera.

Han pratade ofta lite för länge, så där som vi män kan tendera att göra. Han var skicklig på det, lyckades säga samma sak flera gånger på nya sätt, och göra det utan att ta pauser där det var naturligt för mig att bryta in och föra ordet vidare till någon annan. Jag fick liksom ta sats varje gång, känna mig lite oartig som avbröt honom. Som väl var hade jag respekt i gruppen, vilket gjorde att jag inte riskerade resten av gruppens ogillande när jag avbröt honom.

Vi hade identifierat ett antal vanliga mönster, stelheter, hos chefer och ledare. Varje deltagare fick en individuell session inför gruppen där de fick ta upp en utmaning de står inför som ledare. Efter en session bad Samuel om en paus. Det var jobbigt att lyssna så mycket, sade han, och han behövde en paus för att fräscha upp sitt sinne.

En ung kvinna i gruppen hade greppat det här med lyssnande. Hon förstod att när vi tycker något är jobbigt att lyssna på, är det för att vi själva har något vi behöver prata om och bearbeta. Så hon föreslog att vi inte skulle ta en paus utan att jag skulle fortsätta med Samuel. Han såg förbryllad ut, men accepterade.

Samuel började tala om hur han aldrig, verkligen aldrig, erkänner att han har fel. Inte ens när han vet att han har det. Dagen innan hade han berättat för oss att han är en god lyssnare när hans fru påtalar att han har gjort något fel. Nu ville han modifiera det. "Jag lyssnar visserligen på vad hon säger när jag gjort fel - men jag erkänner aldrig att jag gjort fel."

Med hjälp av lite frågor berättade han hur det i arbetssammanhang känns som att han förlorar den auktoritet, den mark han vunnit genom hårt arbete i decennier, om han erkänner att han har fel. Istället pratar han på.

Det kändes som att vi var med om något stort. Han kom på att han inte behöver försvara sig, att han till och med har något ytterligare att vinna på att kunna erkänna sig ha fel.

Jag frågade honom om han mindes någon person från sin barndom, som inte erkände sina fel.

"Ja, farfar. Han rökte alltid pipa, och när han blev gammal visste han ibland inte var han lagt sin pipa trots att han hade den i munnen. När jag sade att den hänger i din mungipa, svarade han: 'Om den var i min mun skulle jag väl inte fråga efter den, eller?' När jag fortsatte hävda att den var i hans mun blev han arg. 'Jag är väl inte dum i huvudet heller!? Hjälp mig leta efter min pipa!'"

Det slutade alltid med att Samuel låtsades leta efter pipan. Efter en stund låtsades han hitta den, förde sin hand mot farfars mun och tryckte lite lätt till pipan som redan satt där, varpå farfar nöjt tackade för hjälpen: "Där ser du!"

Fantastisk historia som belyser manlig stolthet och hur vi, både kvinnor och män, anpassar oss efter den, spelar med, för att vi inte vågar annat.

När har du svårt att erkänna fel? När spelar du med för att inte såra någon annan som har svårt att erkänna fel?