tisdag 31 december 2013

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar