Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

När en bankchef fattar sin roll som man med makt

Det händer ibland att en vit man fattar vad det innebär att vara mitt i normen på en maktposition. Och det händer att en vit man förstår hur hans position kan användas för att främja jämställdhet och mångfald.

Här är vad Anders Karlsson, Swedbanks riskchef, sade till en samling s.k. high potentials, kvinnliga och manliga unga förmågor i företaget.

”Ni har potential. Många av er är kvinnor. Många av er har bakgrund i andra länder än Sverige. Er sexuella läggning vet jag inte och bryr jag mig inte om. Ni har en viktig fiende till era möjligheter att göra karriär. Vet ni vem det är?”

Lång tystnad.

”Jag!”

”Jag är en medelålders, heterosexuell, vit man, och jag har genom åren omedvetet men effektivt sett till att 60-65 % av befolkningen inte kunnat avancera här. Nu vill jag göra annorlunda. Och det är svårt. För att inte falla tillbaka i gamla hjulspår har jag som chef skaffat mig några levnadsregler. Vid två likvärdiga kandidater till en post kommer jag alltid att välja kvinna före man och balt eller annat ursprung före svensk.”

Efter föreläsningen fick han genast fyra personer efter sig. Fyra män i 35-årsåldern De var upprörda.

”Det här är ju inte rättvist!” sade en av dem.

”Vänta här nu”, svarade riskchefen, ”sätt dig ner och lyssna på dig själv. Kvinnor och personer från utomeuropeiska länder har levt med orättvisa i åtminstone tvåhundra år. Vill du att jag ska tycka synd om dig nu? Det kommer jag inte att göra.”

”Men menar du att jag inte kommer att kunna göra karriär här!?” sade en annan.

”Jo, det kommer du att göra - men bara om du är bäst. Inte för att du är man.”

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Varför springer killar från känslor?

- Jag har nästan alltid jobbat med män, berättade den kvinnliga entreprenören efter att jag berättat om mitt arbete som ledarutvecklare med inriktning på jämställdhet och mångfald.

- Det funkar jättebra, fortsatte hon. Ända tills känslor börjar komma upp till ytan. Det är så märkligt. Jag kan se att de känner en massa saker om varandra, som de skulle behöva prata om, men som de själva varken vill prata om eller ens verkar se. Och om jag någon gång blir känslosam, då springer de i princip sin väg. Vad beror det på? De är ju kloka och mogna män på en massa andra vis.

Det var uppfriskande att få vår (de flesta mäns) relation till känslor beskriven så rakt upp och ner. Mitt svar:

- För att de fick lära sig sedan barnsben att visar du känslor så riskerar du att åka på stryk och bli utfrusen ur gemenskapen.

Det såg ut som att hon funderade igenom om det kunde vara så och sa eftertänksamt:

- Shit, det är tungt.

Mitt svar låter kanske drastiskt och överdrivet, men jag tror det är ett svar som täcker in de flesta män. Jag själv fick aldrig stryk som barn och jag växte upp på det "mjuka" sjuttiotalet, men budskap om att jag inte skulle gråta, inte visa mig rädd och så vidare var ändå alltid närvarande. "Gråt inga krokodiltårar." "Stora pojkar gråter inte." "Bara att bita ihop och gå vidare." Jag såg aldrig några andra män gråta, annat än möjligen någon tår på någon begravning.

Studier visar att flickor som gråter plockas upp av vuxna i knät och tröstas, medan pojkar mycket oftare får en klapp i ryggen med ett peppande tillrop: "Hopp och lek!"

Som vuxen är det många män som känner att det inte finns utrymme för dem att släppa fram andra känslor än ilska. Deras manliga vänner skulle inte kunna hantera ett sådant utbrott. På deras jobb vet de inte vad som skulle hända. Många kvinnor har erkänt för mig att de faktiskt inte skulle stå ut med att lyssna på sin pappa eller sin man om han skulle bryta ihop. Sårbarhet stämmer så dåligt med den bild de skapat sig av honom och av män i allmänhet.

"Bryta ihop" verkar förresten betyda: gråta lite mer uttrycksfullt och okontrollerat än bara låta några tårar strömma nerför kinden. 

Jag har som vuxen, med mycket mod, hårt arbete och gott om stöd från andra män och kvinnor, återerövrat stora delar av min förmåga att släppa fram känslor. Trots det hämmas även jag fortfarande av budskap som att det är svaghet att visa sårbarhet. 

- Men varför är det jobbigt för dem även när det gäller mina känslor? frågade hon vidare.

Alla känsloutlevelser smittar. Ser du någon gråta innerligt, känner du förmodligen att dina egna ögon börjar tåras, eller att det stockar sig i halsen på dig. Hör du någon skratta, börjar du efter en stund att småfnittra själv. Upptäcker du att någon är väldigt nervös eller rädd, känner även du ett stråk av nervositet eller rädsla. Problemet är att om du inte är van att hantera känslan som väcka till liv i dig, så blir du rädd och känner istället en slags ångest. 

Ångest är obehag. Obehag undviker vi. Så därför tror jag killar springer, fysiskt eller mentalt, när andra visar känslor.

Vad tror du? Varför har män och killar så svårt att visa känslor?

Kvinnor lyssnar när män snackar

Var för ett tag sedan på Women Founders' Breakfast på Minc. Även män var välkomna att prata om villkoren för kvinnor som startar upp nya företag.

Bra initiativ av Sofia Franzén som startar upp Owegoo. Viktigt tema eftersom män är överrepresenterade bland entreprenörer, och många stödsystem och framför allt nätverk runt entreprenörskap är manligt dominerade. Gratis frukost brukar vara ett bra sätt att få underfinansierade entreprenörer att dyka upp. Vi var tolv kvinnor och två män.

Till en början åt vi frukost och pratade. Efter Sofias välkomnande tog en av de kvinnliga deltagarna ordet.

- Måste bara berätta lite rolig fakta. Jag och min kollega tittade runt här precis, och då såg vi de två männen här sitta och prata medan kvinnorna som satt närmast dem lyssnade och bekräftade. Män har ett behov att ha status. När de är bland kvinnor så gäller att ju fler kvinnor som lyssnar på dem, desto högre status får dem och det tycker dem om.

Jag kan inte svära på att det var exakt detta hon sade, för jag frös liksom till och stelnade - även om jag så klart försökte se ut som mitt avspända jag.

Det var intressant att se reaktionerna. Den kvinnliga entreprenören sade det inte alls i någon anklagande ton, utan mer som ett lättsamt, sakligt konstaterande. Ändå kände jag ett starkt behov av att försvara mig. "Jag har faktiskt både ställt frågor och lyssnat på den kvinnliga företagare jag satt bredvid", ville jag säga. Jag lyckades som tur var tygla mitt behov att försvara mig.

Även några av kvinnorna såg ut att tycka det hela blev lite besvärligt. En uttryckte lite i förbigående att detta kanske inte var det bästa sättet att få folk, särskilt män, att känna sig välkomna. Flera av de andra kvinnorna såg ut att behöva tygla sin önskan att försöka få oss två män att känna oss väl till mods igen.

I ett helt annat sammanhang var jag med i en blandad grupp där kvinnorna berättade om en workshop de varit på. De redogjorde för saker de kommit på kring hur män dominerar kvinnor i olika sammanhang. De gjorde det nyanserat och utan anklagelser. Alla i gruppen kände varandra väl, och vi män visste att de här kvinnorna både respekterade och gillade oss. Vi män var också alla hyfsat medvetna om och inställda på att bidra till jämställdhet. Ändå, när vi män satte oss för oss själva och pratade om hur vi upplevt det de sagt, visade det sig att nästan alla av oss kände det som att de beskrivit män, även oss personligen, som illasinnade, brutala djur.

Båda dessa möten visar hur krävande det är att arbeta med de här frågorna. Få män dyker upp. Även de av oss som gör det har väldigt lätt att känna oss anklagade. När vi känner oss anklagade låser vi oss och får svårt att ta in vad vi faktiskt kan göra.

De flesta kvinnor känner av dessa reaktioner hos oss män och låter därför bli, eller kommer inte ens på, att de kan berätta för oss om den kvinnodiskriminering de mött. De kvinnor som faktiskt berättar löper väldigt stor risk att bli betraktade som jobbiga och socialt inkompetenta, eftersom de får oss andra att skruva på oss och känna oss obehagliga till mods.

Det som behövs är att kvinnor vågar säga hur det är och att vi män vågar komma och vågar lyssna.

Vi män behöver lära oss att en kvinna som reagerar mot diskriminering av kvinnor inte är arg på oss personligen. När vi lyckas låta bli att känna oss anklagade, finns det chans att vi läs oss ett och annat.

Kvinnor väljer bort chefskap, inte pga barnen därhemma, utan pga männen på jobbet.

- Det är inte barnen som hindrar karriären, utan arbetsplatsens villkor. 

Anna Wahl, professor i genus, organisation och ledning på KTH, berättar i Svenska Dagbladet om varför kvinnor tackar nej till chefsjobb. 

En undersökning som tidningen Chef genomfört bland kvinnliga chefer visar vad flest av dem vill ha för att ta ett nytt chefsjobb: en personlig utvecklingsplan, en coach eller ett mentorprogram och stor möjlighet att jobba hemifrån.

Att arbetplatsens villkor är viktigare än hemförhållanden är även min erfarenhet som ledarutvecklare. 

Ska du göra karriär som kvinna spelar det stor roll hur väl din överordnade chef förstår dynamiken kring män, kvinnor, genus och normer på arbetsplatsen. En manlig chef som verkligen förstår de sakerna gör det möjligt för kvinnor att nå sin verkliga potential - även om deras potential är större än hans egen.

En manlig chef som inte fattar det, missar en massa potential. Han får inte del av de kvinnor som skulle kunna prestera bättre än de män han lyfter fram. Han missar också en hel del män som vill göra karriär på andra villkor än de som råder i organisationen.

"Kvinnliga" egenskaper ger de bästa ledarna

- Hur kvinnlig är du i ditt ledarskap? 

Det finns anledning att fråga sig det enligt en ny bok jag nyligen blev tipsad om.

John Gerzema arbetar med marknadsföring och  varumärkesbyggande. Han lät 64000 personer i 125 länder kategorisera mänskliga egenskaper som ”kvinnligt”, ”manligt” eller ”neutralt”. De fick också värdera hur viktig respektive egenskap är för en bra ledare idag. De sju viktigaste sågs alla som ”feminina”:

1. Empati
2. Sårbarhet
3. Ödmjukhet
4. Inkludera
5. Generositet
6. Balans - mellan liv och arbete
7. Tålamod - långsiktighet

Egenskaper som sågs som maskulina och viktiga var beslutsamhet, uthållighet och självförtroende. Men de kom längre ner än dessa sju på listan.

Detta är ytterligare ett gott skäl för ledare och organisationer att utveckla sin genusmedvetenhet. Våra föreställningar om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” styr nämligen vårt sätt att leda, rekrytera och befordra. Min erfarenhet är att både chefer tenderar att nervärdera sina egna "kvinnliga" egenskaper när de bedömer sitt eget ledarskap. De "manliga" egenskaperna ger högre status.

För att skapa flexibla, självständiga och inkluderande organisationer behöver vi omvärdera dessa egenskaper.

Organisationer och ledare som inte värdesätter och utvecklar dessa egenskaper missar förmodligen de bästa ledarna. Och då menar jag inte bara de bästa kvinnorna, utan även de bästa männen. John Gerzemas bok heter följdriktigt "The Athena Doctrine - How Women (and the Men who Think Like Them) Will Rule the Future".

Omedvetet ojämställd

Kliver på det stora jumbojet-planet som ska ta mig till Sydafrika. Planet är indelat i olika avdelningar. Passerar business class, med mycket större skärmar och säten som blir till härliga sängar. Härligt för tolvtimmars flygning. Noterar att det denna gång faktiskt sitter en kvinna i business class bland alla män.

När jag hittat min plats börjar jag prata med passageraren bredvid. Medelålders kvinna på väg till Sydafrika för en lång weekend.

"Min man sitter i business class" berättar hon.

"Aha, I herravdelningen" försöker jag skämta. Inser att jag är lite djärv. Funkar ofta som lättsam öppning att våga det. Hon är inte beredd att le åt skämtet, utan börjar förklara sig, som för att säga att det är inte för att han är man som han åker första klass:

"Han reser i jobbet. Ska besöka ett företag. Jag följer bara med och betalar för min biljett själv."

Det visar sig också att det är första gången hon följer med på en affärsresa.

"Vi har stora barn nu. Min son är tjugo och på lång resa i Australien. Dottern är sjutton och ensam hemma för första gången."

Låter alltså som den ganska vanliga uppdelningen. kvinnan hemma med barnen och markservicen. mannen på jobb och jobbresor. Precis som det är i min familj just nu. Jag på resa. Barn och fru hemma. Men hos henne en ovilja eller oförmåga att se att det har att göra med att han är man och hon kvinna. Hon förklarar det med att det är så de har gjort, ser inte att vår könstillhörighet gör att vi har olika förväntningar på oss, olika möjligheter och därför styrs i våra val.

Först tänker jag att så stort är vårt behov av att rationalisera våra beslut, få dem att se väl genomtänkta ut. Inser sedan att det inte är det som är problemet. När vi fattar beslut tror vi att vi alltid gör det på individuella, förnuftiga grunder, och att vi aldrig påverkas av strukturer och andras förväntningar.

Liksom vi tror att vi inte påverkas av reklam...