tisdag 31 december 2013

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

söndag 15 december 2013

Pepparkaksgubbar och kränkta Lucior

Bästa Magdalena Graaf,

Så har det varit Lucia igen. Ser ut som att vi håller på att etablera en ny jultradition: "Vem känner sig mest kränkt i Lucia-tåget"-debatten.

Du läste artikeln Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget och tyckte inte om att Mio, tio år, inte fick vara pepparkaksgubbe. Du skrev att det var "Bland det sjukaste jag läst på länge..". Här är mitt bidrag till denna nya tradition.

Jag tror du fångar mångas osäkerhet och frustration med dina ord:

"Vart är vårt samhälle på väg? HEN, rosa, blått, killar som Lucior, Gud nåde om det skulle råka vara blonda flickor?!?!! Då är vi rasister! Skolavslutningar i kyrkan, moskéer, finska pinnar, mörk choklad, vit choklad. Vad man än säger eller gör så trampar man på politiska minor [...] Jag kräks på alla lättkränkta jävla människor i Sverige!"

Ja, vart är vårt samhälle på väg? Låt oss återkomma till det.

Och vilka är "alla lättkränkta jävla människor" du talar om? Det blir lite lustigt, för det låter faktiskt som att du själv känner dig kränkt - av att någon skulle kunna känna sig kränkt av en fin svensk tradition. Men jag tror inte att du räknar in dig själv bland de här "jävla människorna"?

Det kan inte heller vara läraren du syftar på. Hon har inte själv blivit kränkt eller ens sagt sig bli kränkt. Bara gjort vad hon trodde var bäst för att undvika att andra ska känna sig kränkt.

Av det du skriver verkar de "jävla människorna" vara personer som har en annan religion än kristendom (och därför inte tycker det är självklart att skolavslutningar firas i kyrkan), särskilt muslimer (som bygger moskéer), samt finskättade personer (som inte tycker om att reduceras till pinnar) och afrikanskättade personer med mörk hy.

Låter som att du också menar personer vars könsorgan vid födseln inte går att könsbestämma och personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön (och av den anledningen vill kalla sig "hen"). Kanske även de flickor som inte bara vill ha rosa kläder och de pojkar som inte bara vill ha Batman-kläder. Plus de pojkar och mörkhåriga flickor som vill vara Lucia, trots att det är mot traditionen.

Nu tror jag inte att du kräks på alla dessa personer bara för att de är som de är. Det skulle bli rätt jobbigt och det skulle vara öppen ideologisk rasism, sexism och en hel radda andra -ismer. Det tror jag inte om dig.

Jag tolkar det som att du stör dig på dem om de känner sig kränkta. Eller, rättare sagt, om de känner sig kränkta och låter andra veta att de känner sig kränkta. Och framför allt om de känner sig kränkta av något du, jag eller någon annan säger utan att vi menar något illa.

Det här är den stora förändringen i samhällsdebatten på senare tid. När du och jag växte upp fanns det inte utrymme för någon som kände sig kränkt att gå ut med det och få stöd från majoritetssamhället. Idag gör det det.

Bögarna har kommit ut och ser hyfsat stolta ut, även om de fortfarande riskerar att få stryk och att inte få vara med i fotbollslaget. Fler kvinnor anmäler sexuella övergrepp och fall av kvinnodiskriminering, även det fortfarande är få fall som leder till fällande domar.

Människor födda i andra länder återfinns på allt fler nivåer i samhället, även om det fortfarande är alldeles för många som bara får jobb som typ taxichaufförer trots att de har långa utbildningar för andra yrken. Afrikanskättade syns och hörs i samhällsdebatten mycket mer än tidigare, även om de flesta av dem fortfarande möter rasistiska uttalanden eller rasistiskt våld i sin vardag.

Funktionshindrade tvångssteriliseras inte längre, vilket svenska staten gjorde ända in på 70-talet, och har rätt till en jämlik plats i samhället, även om de i praktiken fortfarande är uteslutna från många sammanhang som är tillgängliga för dig och mig. Personer som utsattes för övergrepp som barn i fosterhem har fått en ursäkt av staten, även om processen för att få ersättning verkar lämna en hel del övrigt att önska.

Samer och tornedalsfinnar får inte längre stryk av läraren om de pratar sitt modersmål, men det finns fortfarande en rad olösta intressekonflikter som gör det svårt för samer att utveckla sitt leverne och sin kultur på sina egna villkor.

Du lyfter upp själva knuten i problemet. Sådana som du och jag, som är vita, födda i Sverige, talar svenska flytande, och som inte är ideologiska rasister, har inte lärt oss att hantera "avvikare" som är kritiska mot något vi gör. Vi har så svårt att förstå att vi kan uppfattas som rasistiskt? "Jag som är så god, öppen för alla oavsett hudfärg, sexuell läggning osv, hur kan någon tro att jag vill diskriminera någon?!"

Vi vill så gärna tro att rasism och diskriminering bara är något som utövas av nazister, extremister och möjligen av en del politiker och andra makthavare, men inte av vanligt folk, inte av oss. Det känns så tryggt att vi på kvällstidningarnas löpsedlar kan läsa om rasistiska våldsdåd och uppenbart diskriminerande uttalanden, extrema åsikter och handlingar som vi lätt kan ta avstånd från. Vi känner oss så upplysta och goda, eftersom vi aldrig skulle göra eller säga sådär.

Du frågar vart vårt samhälle är på väg. Vi har alltså kommit så långt att alltfler vågar säga ifrån när de känner sig kränkta eller diskriminerade. Det är bra - även om det blir lite krångligare för oss som passar in i den svenska normen.

Jag kan hålla med om att upprördheten ibland spelas över i media, och att många blir överdrivet rädda för att råka kränka någon. Det är ett problem, men det är väl inte på långt när lika allvarligt som att folk fortfarande blir slagna, hånade, osynliggjorda och diskriminerade?

Min erfarenhet är att när någon blir kränkt av något jag säger eller gör - behöver jag lyssna på hur det kändes, kanske be om ursäkt om det verkar hjälpa, och försöka se till att inte säga på det viset till just den personen igen.

Ditt inlägg får mig att undra vilket samhälle du vill ha? Det samhälle som framskymtar verkar inte roligt. Det låter som ett samhälle där vi är öppna för allt och alla - eller ja, åtminstone om de är för kristna traditioner, och emot muslimska, inte har något emot skämt och uttryck med en rasistisk historia. Den viktigaste är nog att de inte känner sig kränkta av traditioner, uttryck och attityder som du tycker är bra.

Du skriver att du kanske aldrig mer vågar öppna munnen för att inte riskera att göra "någon stackare ledsen och diskriminerad". Det är en vanlig reaktion. Många blir tysta av rädsla för att säga fel. Men det är inte lösningen. Det är inte så farligt att göra fel. Det är bättre att säga fel eller begå misstag - och sedan ta ansvar för dem - än att vara tyst eller hålla sig på sin kant.

Så jag hoppas att du fortsätter att tänka och reagera, och låter andra göra detsamma - utan att avfärda dem som "lättkränkta".

fredag 6 december 2013

Hjälpte du också Mandela att stoppa apartheid?

- Pappa, berätta mer om han Svensson Mandela!

Min dotter ville höra mer om Nelson Mandela när jag för några år sedan hade varit i Sydafrika och utbildat människorättsadvokater om jämställdhet, införlivad rasism och emotionell kompetens.

Nu är han död. Jag vill passa på att lyfta det faktum att Mandela, ANC och deras systerorganisationer lyckades engagera massor av människor och organisationer runtom i världen till stöd i deras arbete mot apartheidregimen. 

Sista året på högstadiet, 1985, arrangerade jag och mina vänner Operation Dagsverke till förmån för COSATU, en fackförening som stred mot apartheid. Vi ordnade så att alla elever fick ledigt från skolarbetet en dag för att istället arbeta hos företag, grannar eller släktingar. Lönen för det arbetet skänktes till COSATU. Vi ordnade föreläsningar och filmvisningar. Vi väckte engagemang och spred kunskap. Vi deltog i bojkotten av sydafrikanska varor.

Vi fick många med oss. Och vi hade en hel del emot oss, folk som tyckte att det inte var någon idé, inte något som vi kunde påverka. Och en del som inte ens tyckte att det var något större fel på apartheid.

Sverige och svenska organisationer var trots vår litenhet som land väldigt betydelsefulla som stöd för ANC och andra organisationer. 

Moderaterna var det enda parti som motsatte sig sanktioner mot apartheidregimen, bl.a. med Ulf Adelsohns famösa argument att "de stackars negrerna blir utan jobb". (http://www.svt.se/nyheter/sverige/vi-var-for-lika-rostratt-for-man) Och med argumentet i en motion underskriven av Carl Bildt att: 

”Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i ett speciellt land är särskilt motbjudande.”

Tack vare Nelson Mandelas och många andra både svarta, färgade och vita sydafrikaners kamp, tack vare omvärldens påtryckningar på Sydafrika, inklusive kultur- och varubojkotter, blev situationen till slut ohållbar för den vita minoriteten. 

Motståndarna, de tveksamma, de uppgivna hade fel. Det gick att få bort apartheid. Och det var värt att göra. Min insats och min risk var väldigt liten jämfört med vad många andra gjorde, men likafullt bidrog den till att avskaffa apartheid.

Om du också på något vis engagerade dig mot apartheid då för decennier sedan, var stolt över att ha bidragit till dess fall.

Värt att fundera på idag: Vilka rörelser, vilka frågor, är det jag ser som för stora och för svåra för mig att påverka? Jag slår vad om att du kan göra skillnad idag, som har stor betydelse för världen och många miljoner människor om något decennium.