Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Pepparkaksgubbar och kränkta Lucior

Bästa Magdalena Graaf,

Så har det varit Lucia igen. Ser ut som att vi håller på att etablera en ny jultradition: "Vem känner sig mest kränkt i Lucia-tåget"-debatten.

Du läste artikeln Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget och tyckte inte om att Mio, tio år, inte fick vara pepparkaksgubbe. Du skrev att det var "Bland det sjukaste jag läst på länge..". Här är mitt bidrag till denna nya tradition.

Jag tror du fångar mångas osäkerhet och frustration med dina ord:

"Vart är vårt samhälle på väg? HEN, rosa, blått, killar som Lucior, Gud nåde om det skulle råka vara blonda flickor?!?!! Då är vi rasister! Skolavslutningar i kyrkan, moskéer, finska pinnar, mörk choklad, vit choklad. Vad man än säger eller gör så trampar man på politiska minor [...] Jag kräks på alla lättkränkta jävla människor i Sverige!"

Ja, vart är vårt samhälle på väg? Låt oss återkomma till det.

Och vilka är "alla lättkränkta jävla människor" du talar om? Det blir lite lustigt, för det låter faktiskt som att du själv känner dig kränkt - av att någon skulle kunna känna sig kränkt av en fin svensk tradition. Men jag tror inte att du räknar in dig själv bland de här "jävla människorna"?

Det kan inte heller vara läraren du syftar på. Hon har inte själv blivit kränkt eller ens sagt sig bli kränkt. Bara gjort vad hon trodde var bäst för att undvika att andra ska känna sig kränkt.

Av det du skriver verkar de "jävla människorna" vara personer som har en annan religion än kristendom (och därför inte tycker det är självklart att skolavslutningar firas i kyrkan), särskilt muslimer (som bygger moskéer), samt finskättade personer (som inte tycker om att reduceras till pinnar) och afrikanskättade personer med mörk hy.

Låter som att du också menar personer vars könsorgan vid födseln inte går att könsbestämma och personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön (och av den anledningen vill kalla sig "hen"). Kanske även de flickor som inte bara vill ha rosa kläder och de pojkar som inte bara vill ha Batman-kläder. Plus de pojkar och mörkhåriga flickor som vill vara Lucia, trots att det är mot traditionen.

Nu tror jag inte att du kräks på alla dessa personer bara för att de är som de är. Det skulle bli rätt jobbigt och det skulle vara öppen ideologisk rasism, sexism och en hel radda andra -ismer. Det tror jag inte om dig.

Jag tolkar det som att du stör dig på dem om de känner sig kränkta. Eller, rättare sagt, om de känner sig kränkta och låter andra veta att de känner sig kränkta. Och framför allt om de känner sig kränkta av något du, jag eller någon annan säger utan att vi menar något illa.

Det här är den stora förändringen i samhällsdebatten på senare tid. När du och jag växte upp fanns det inte utrymme för någon som kände sig kränkt att gå ut med det och få stöd från majoritetssamhället. Idag gör det det.

Bögarna har kommit ut och ser hyfsat stolta ut, även om de fortfarande riskerar att få stryk och att inte få vara med i fotbollslaget. Fler kvinnor anmäler sexuella övergrepp och fall av kvinnodiskriminering, även det fortfarande är få fall som leder till fällande domar.

Människor födda i andra länder återfinns på allt fler nivåer i samhället, även om det fortfarande är alldeles för många som bara får jobb som typ taxichaufförer trots att de har långa utbildningar för andra yrken. Afrikanskättade syns och hörs i samhällsdebatten mycket mer än tidigare, även om de flesta av dem fortfarande möter rasistiska uttalanden eller rasistiskt våld i sin vardag.

Funktionshindrade tvångssteriliseras inte längre, vilket svenska staten gjorde ända in på 70-talet, och har rätt till en jämlik plats i samhället, även om de i praktiken fortfarande är uteslutna från många sammanhang som är tillgängliga för dig och mig. Personer som utsattes för övergrepp som barn i fosterhem har fått en ursäkt av staten, även om processen för att få ersättning verkar lämna en hel del övrigt att önska.

Samer och tornedalsfinnar får inte längre stryk av läraren om de pratar sitt modersmål, men det finns fortfarande en rad olösta intressekonflikter som gör det svårt för samer att utveckla sitt leverne och sin kultur på sina egna villkor.

Du lyfter upp själva knuten i problemet. Sådana som du och jag, som är vita, födda i Sverige, talar svenska flytande, och som inte är ideologiska rasister, har inte lärt oss att hantera "avvikare" som är kritiska mot något vi gör. Vi har så svårt att förstå att vi kan uppfattas som rasistiskt? "Jag som är så god, öppen för alla oavsett hudfärg, sexuell läggning osv, hur kan någon tro att jag vill diskriminera någon?!"

Vi vill så gärna tro att rasism och diskriminering bara är något som utövas av nazister, extremister och möjligen av en del politiker och andra makthavare, men inte av vanligt folk, inte av oss. Det känns så tryggt att vi på kvällstidningarnas löpsedlar kan läsa om rasistiska våldsdåd och uppenbart diskriminerande uttalanden, extrema åsikter och handlingar som vi lätt kan ta avstånd från. Vi känner oss så upplysta och goda, eftersom vi aldrig skulle göra eller säga sådär.

Du frågar vart vårt samhälle är på väg. Vi har alltså kommit så långt att alltfler vågar säga ifrån när de känner sig kränkta eller diskriminerade. Det är bra - även om det blir lite krångligare för oss som passar in i den svenska normen.

Jag kan hålla med om att upprördheten ibland spelas över i media, och att många blir överdrivet rädda för att råka kränka någon. Det är ett problem, men det är väl inte på långt när lika allvarligt som att folk fortfarande blir slagna, hånade, osynliggjorda och diskriminerade?

Min erfarenhet är att när någon blir kränkt av något jag säger eller gör - behöver jag lyssna på hur det kändes, kanske be om ursäkt om det verkar hjälpa, och försöka se till att inte säga på det viset till just den personen igen.

Ditt inlägg får mig att undra vilket samhälle du vill ha? Det samhälle som framskymtar verkar inte roligt. Det låter som ett samhälle där vi är öppna för allt och alla - eller ja, åtminstone om de är för kristna traditioner, och emot muslimska, inte har något emot skämt och uttryck med en rasistisk historia. Den viktigaste är nog att de inte känner sig kränkta av traditioner, uttryck och attityder som du tycker är bra.

Du skriver att du kanske aldrig mer vågar öppna munnen för att inte riskera att göra "någon stackare ledsen och diskriminerad". Det är en vanlig reaktion. Många blir tysta av rädsla för att säga fel. Men det är inte lösningen. Det är inte så farligt att göra fel. Det är bättre att säga fel eller begå misstag - och sedan ta ansvar för dem - än att vara tyst eller hålla sig på sin kant.

Så jag hoppas att du fortsätter att tänka och reagera, och låter andra göra detsamma - utan att avfärda dem som "lättkränkta".

Hjälpte du också Mandela att stoppa apartheid?

- Pappa, berätta mer om han Svensson Mandela!

Min dotter ville höra mer om Nelson Mandela när jag för några år sedan hade varit i Sydafrika och utbildat människorättsadvokater om jämställdhet, införlivad rasism och emotionell kompetens.

Nu är han död. Jag vill passa på att lyfta det faktum att Mandela, ANC och deras systerorganisationer lyckades engagera massor av människor och organisationer runtom i världen till stöd i deras arbete mot apartheidregimen. 

Sista året på högstadiet, 1985, arrangerade jag och mina vänner Operation Dagsverke till förmån för COSATU, en fackförening som stred mot apartheid. Vi ordnade så att alla elever fick ledigt från skolarbetet en dag för att istället arbeta hos företag, grannar eller släktingar. Lönen för det arbetet skänktes till COSATU. Vi ordnade föreläsningar och filmvisningar. Vi väckte engagemang och spred kunskap. Vi deltog i bojkotten av sydafrikanska varor.

Vi fick många med oss. Och vi hade en hel del emot oss, folk som tyckte att det inte var någon idé, inte något som vi kunde påverka. Och en del som inte ens tyckte att det var något större fel på apartheid.

Sverige och svenska organisationer var trots vår litenhet som land väldigt betydelsefulla som stöd för ANC och andra organisationer. 

Moderaterna var det enda parti som motsatte sig sanktioner mot apartheidregimen, bl.a. med Ulf Adelsohns famösa argument att "de stackars negrerna blir utan jobb". (http://www.svt.se/nyheter/sverige/vi-var-for-lika-rostratt-for-man) Och med argumentet i en motion underskriven av Carl Bildt att: 

”Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i ett speciellt land är särskilt motbjudande.”

Tack vare Nelson Mandelas och många andra både svarta, färgade och vita sydafrikaners kamp, tack vare omvärldens påtryckningar på Sydafrika, inklusive kultur- och varubojkotter, blev situationen till slut ohållbar för den vita minoriteten. 

Motståndarna, de tveksamma, de uppgivna hade fel. Det gick att få bort apartheid. Och det var värt att göra. Min insats och min risk var väldigt liten jämfört med vad många andra gjorde, men likafullt bidrog den till att avskaffa apartheid.

Om du också på något vis engagerade dig mot apartheid då för decennier sedan, var stolt över att ha bidragit till dess fall.

Värt att fundera på idag: Vilka rörelser, vilka frågor, är det jag ser som för stora och för svåra för mig att påverka? Jag slår vad om att du kan göra skillnad idag, som har stor betydelse för världen och många miljoner människor om något decennium.

Skolsköterskan: "Du drar ner din son!"

Mycket av det jag gör handlar om att skapa utveckling genom att utmana normer och normalitet. För något år sedan utmanades mina egna föreställningar om vad som är normalt av en skolsköterska - samtidigt som jag insåg att skolhälsovårdens främsta uppgift verkar varav att upprätthålla en viss slags normalitet.

Min son hade vuxit snabbare än förväntat under ett par år och fick en kallelse till skolläkare för utredning. Jag och min sambo blev mer oroliga för att skolhälsovården skulle ge honom en känsla av att något var fel på honom, än för att han skulle bli "för" kort eller "för" lång. Så jag ringde upp skolsköterskan.

Den medicinska förklaringen till utredningen är att snabb tidig tillväxt i sällsynta fall kan bero på en hormonell sjukdom som bör behandlas. Jag ville utesluta det.

Skolsköterskan frågade mig en bit in i samtalet min och mammans längd. Jag svarade och följande dialog utspelade sig:

- Ok, så du är en ganska kort man, alltså?

- Öh, neej.

Jag insåg där och då att jag kanske är en kort man men att jag aldrig sett mig som kort. Visst kortare än vissa. Längre än andra. Jag trodde fram till då att jag är normallång.

Det blev en kort obekväm tystnad då vi båda försökte förstå vad vi egentligen sagt och vad som hänt. Sedan sa skolsköterskan:

- Ja, ja, men då är det i alla fall du som drar ner honom.

Jag är inte säker på om hon förstod riktigt vad hon förmedlade. Med min manlighet kraftigt stukad avslutade jag samtalet.

En vän till mig är väldigt kortväxt, eller snarare ser kort ut här i Sverige. Hennes föräldrar är från Hong Kong och också svenskt korta. Jag mötte henne och hennes yngsta barn på stan en skoldag. De hade varit på sjukhuset på en specialistutredning pga dotterns kortvuxenhet.

- Jag fattar inte varför de ska göra dessa utredningar, sa hon. Anledningen till att hon är kort är väl uppenbar? De har redan gjort samma utredning med hennes storasyskon och kommit fram till att de inte är sjuka. Vi är bara korta.

Hela historien lämnade mig med en stor oro för hur mycket skattepengar som läggs på förskrivning av tillväxthormoner till barn, som inte är sjuka utan bara "riskerar" att bli lite kortare eller lite längre än vad som anses normalt.

Ärligt talat, så känner jag mig fortfarande normallång med mina 174 stolta centimeter - och en halv.

Varför springer killar från känslor?

- Jag har nästan alltid jobbat med män, berättade den kvinnliga entreprenören efter att jag berättat om mitt arbete som ledarutvecklare med inriktning på jämställdhet och mångfald.

- Det funkar jättebra, fortsatte hon. Ända tills känslor börjar komma upp till ytan. Det är så märkligt. Jag kan se att de känner en massa saker om varandra, som de skulle behöva prata om, men som de själva varken vill prata om eller ens verkar se. Och om jag någon gång blir känslosam, då springer de i princip sin väg. Vad beror det på? De är ju kloka och mogna män på en massa andra vis.

Det var uppfriskande att få vår (de flesta mäns) relation till känslor beskriven så rakt upp och ner. Mitt svar:

- För att de fick lära sig sedan barnsben att visar du känslor så riskerar du att åka på stryk och bli utfrusen ur gemenskapen.

Det såg ut som att hon funderade igenom om det kunde vara så och sa eftertänksamt:

- Shit, det är tungt.

Mitt svar låter kanske drastiskt och överdrivet, men jag tror det är ett svar som täcker in de flesta män. Jag själv fick aldrig stryk som barn och jag växte upp på det "mjuka" sjuttiotalet, men budskap om att jag inte skulle gråta, inte visa mig rädd och så vidare var ändå alltid närvarande. "Gråt inga krokodiltårar." "Stora pojkar gråter inte." "Bara att bita ihop och gå vidare." Jag såg aldrig några andra män gråta, annat än möjligen någon tår på någon begravning.

Studier visar att flickor som gråter plockas upp av vuxna i knät och tröstas, medan pojkar mycket oftare får en klapp i ryggen med ett peppande tillrop: "Hopp och lek!"

Som vuxen är det många män som känner att det inte finns utrymme för dem att släppa fram andra känslor än ilska. Deras manliga vänner skulle inte kunna hantera ett sådant utbrott. På deras jobb vet de inte vad som skulle hända. Många kvinnor har erkänt för mig att de faktiskt inte skulle stå ut med att lyssna på sin pappa eller sin man om han skulle bryta ihop. Sårbarhet stämmer så dåligt med den bild de skapat sig av honom och av män i allmänhet.

"Bryta ihop" verkar förresten betyda: gråta lite mer uttrycksfullt och okontrollerat än bara låta några tårar strömma nerför kinden. 

Jag har som vuxen, med mycket mod, hårt arbete och gott om stöd från andra män och kvinnor, återerövrat stora delar av min förmåga att släppa fram känslor. Trots det hämmas även jag fortfarande av budskap som att det är svaghet att visa sårbarhet. 

- Men varför är det jobbigt för dem även när det gäller mina känslor? frågade hon vidare.

Alla känsloutlevelser smittar. Ser du någon gråta innerligt, känner du förmodligen att dina egna ögon börjar tåras, eller att det stockar sig i halsen på dig. Hör du någon skratta, börjar du efter en stund att småfnittra själv. Upptäcker du att någon är väldigt nervös eller rädd, känner även du ett stråk av nervositet eller rädsla. Problemet är att om du inte är van att hantera känslan som väcka till liv i dig, så blir du rädd och känner istället en slags ångest. 

Ångest är obehag. Obehag undviker vi. Så därför tror jag killar springer, fysiskt eller mentalt, när andra visar känslor.

Vad tror du? Varför har män och killar så svårt att visa känslor?

Kvinnor lyssnar när män snackar

Var för ett tag sedan på Women Founders' Breakfast på Minc. Även män var välkomna att prata om villkoren för kvinnor som startar upp nya företag.

Bra initiativ av Sofia Franzén som startar upp Owegoo. Viktigt tema eftersom män är överrepresenterade bland entreprenörer, och många stödsystem och framför allt nätverk runt entreprenörskap är manligt dominerade. Gratis frukost brukar vara ett bra sätt att få underfinansierade entreprenörer att dyka upp. Vi var tolv kvinnor och två män.

Till en början åt vi frukost och pratade. Efter Sofias välkomnande tog en av de kvinnliga deltagarna ordet.

- Måste bara berätta lite rolig fakta. Jag och min kollega tittade runt här precis, och då såg vi de två männen här sitta och prata medan kvinnorna som satt närmast dem lyssnade och bekräftade. Män har ett behov att ha status. När de är bland kvinnor så gäller att ju fler kvinnor som lyssnar på dem, desto högre status får dem och det tycker dem om.

Jag kan inte svära på att det var exakt detta hon sade, för jag frös liksom till och stelnade - även om jag så klart försökte se ut som mitt avspända jag.

Det var intressant att se reaktionerna. Den kvinnliga entreprenören sade det inte alls i någon anklagande ton, utan mer som ett lättsamt, sakligt konstaterande. Ändå kände jag ett starkt behov av att försvara mig. "Jag har faktiskt både ställt frågor och lyssnat på den kvinnliga företagare jag satt bredvid", ville jag säga. Jag lyckades som tur var tygla mitt behov att försvara mig.

Även några av kvinnorna såg ut att tycka det hela blev lite besvärligt. En uttryckte lite i förbigående att detta kanske inte var det bästa sättet att få folk, särskilt män, att känna sig välkomna. Flera av de andra kvinnorna såg ut att behöva tygla sin önskan att försöka få oss två män att känna oss väl till mods igen.

I ett helt annat sammanhang var jag med i en blandad grupp där kvinnorna berättade om en workshop de varit på. De redogjorde för saker de kommit på kring hur män dominerar kvinnor i olika sammanhang. De gjorde det nyanserat och utan anklagelser. Alla i gruppen kände varandra väl, och vi män visste att de här kvinnorna både respekterade och gillade oss. Vi män var också alla hyfsat medvetna om och inställda på att bidra till jämställdhet. Ändå, när vi män satte oss för oss själva och pratade om hur vi upplevt det de sagt, visade det sig att nästan alla av oss kände det som att de beskrivit män, även oss personligen, som illasinnade, brutala djur.

Båda dessa möten visar hur krävande det är att arbeta med de här frågorna. Få män dyker upp. Även de av oss som gör det har väldigt lätt att känna oss anklagade. När vi känner oss anklagade låser vi oss och får svårt att ta in vad vi faktiskt kan göra.

De flesta kvinnor känner av dessa reaktioner hos oss män och låter därför bli, eller kommer inte ens på, att de kan berätta för oss om den kvinnodiskriminering de mött. De kvinnor som faktiskt berättar löper väldigt stor risk att bli betraktade som jobbiga och socialt inkompetenta, eftersom de får oss andra att skruva på oss och känna oss obehagliga till mods.

Det som behövs är att kvinnor vågar säga hur det är och att vi män vågar komma och vågar lyssna.

Vi män behöver lära oss att en kvinna som reagerar mot diskriminering av kvinnor inte är arg på oss personligen. När vi lyckas låta bli att känna oss anklagade, finns det chans att vi läs oss ett och annat.

Kvinnor väljer bort chefskap, inte pga barnen därhemma, utan pga männen på jobbet.

- Det är inte barnen som hindrar karriären, utan arbetsplatsens villkor. 

Anna Wahl, professor i genus, organisation och ledning på KTH, berättar i Svenska Dagbladet om varför kvinnor tackar nej till chefsjobb. 

En undersökning som tidningen Chef genomfört bland kvinnliga chefer visar vad flest av dem vill ha för att ta ett nytt chefsjobb: en personlig utvecklingsplan, en coach eller ett mentorprogram och stor möjlighet att jobba hemifrån.

Att arbetplatsens villkor är viktigare än hemförhållanden är även min erfarenhet som ledarutvecklare. 

Ska du göra karriär som kvinna spelar det stor roll hur väl din överordnade chef förstår dynamiken kring män, kvinnor, genus och normer på arbetsplatsen. En manlig chef som verkligen förstår de sakerna gör det möjligt för kvinnor att nå sin verkliga potential - även om deras potential är större än hans egen.

En manlig chef som inte fattar det, missar en massa potential. Han får inte del av de kvinnor som skulle kunna prestera bättre än de män han lyfter fram. Han missar också en hel del män som vill göra karriär på andra villkor än de som råder i organisationen.

Cannabis och välfungerande hjärnor

I en replik i Skånes Fria som jag upptäckte först nu bemöter Wally Johansson en artikel om cannabis, som jag och några medarbetare skrev när jag fortfarande var ordförande för Hassela Helpline. Wally Johansson påstår bl.a. att vi på "anticannabissidan, rent historiskt, alltid varit präglat av lögner, påhitt och skräckpropaganda". Många drogliberaler får stå oemotsagda när de liksom Johansson påstår att de grundar sina resonemang på vetenskapliga fakta. Därför vill jag inte lämna hans replik emotsagd.

Vi hänvisar i vår artikel till forskning som visar att cannabis har en negativ effekt på brukarens kognitiva förmåga. Johansson försöker inte motbevisa oss, förmodligen för att han inte har forskning som motbevisar det. Istället misstänkliggör han oss och våra argument genom ett svepande och felaktigt påstående om "anticannabissidan, rent historiskt". 

Han inser att cannabis inte är bra för ungdomar. Bra. Här en redogörelse för en ny metastudie om dess negativa effekter på unga.

Han invänder inte mot de fakta vi presenterar om ungdomars ökade bruk vid legalisering: "Ungdomar i åldersgruppen 15–16 år som använder cannabis fördubblades då Portugal legaliserade cannabis. I Holland är det tre gånger så hög andel 15–16 åringar som använt cannabis som i Sverige." (EMCDDA) Men han förordar ändå en legalisering av cannabis. 

Det är svårförståeligt - men vanligt bland drogliberaler. De går ofta med på att droger är skadliga för unga, men arbetar ändå för lagförändringar som bevisligen leder till att fler unga drogar. 

Antingen sätter Johansson större värde på vissa vuxnas rätt att ostört röka på, än på barns och ungas rätt till en drogfri uppväxt. Eller så är han naiv angående hur krävande arbetet är med att motverka droganvändning bland unga.

Hans huvudargument för legalisering verkar vara påståendet att cannabis är "både mindre skadligt och beroendeframkallande än till exempel alkohol och tobak". Även det är både vanligt och korttänkt av många legaliseringsförespråkare. 

Varken vi eller någon annan seriös aktör påstår att tobak och alkohol är ofarliga eller bra för människor och för våra samhällen. Den som påstår det skulle ha svårt att argumentera emot en legalisering av cannabis. Men jag vet inte någon som på allvar hävdar det, särskilt inte bland människor med erfarenhet av unga som far illa. Tvärtom. 

Det finns alldeles för många negativa konsekvenser av droger, inklusive alkohol och tobak. Vi arbetar för att göra droger mindre tillgängliga för både vuxna och unga. Forskning och lång svensk erfarenhet visar att det är det mest effektiva sättet att minska antalet personer som drabbas av drogernas negativa konsekvenser.

Ett annat retoriskt knep Johansson tar till är att antyda att Hassela Helpline skulle tala i egen sak för att tjäna pengar. Hassela Helpline är en ideell förening som inte driver behandling, och som inte berikar någon privatperson. Eventuellt överskott återinvesteras i verksamheter som gynnar ungdomar.

Jag är emot en legalisering av cannabis för att jag är övertygad om att alla som arbetar drogförebyggande och med drogbehandling skulle få mer att göra om vi legaliserar. Samhället skulle behöva lägga mer resurser på att motverka och behandla cannabismissbruk. Det tjänar ingen av oss på, inte på riktigt.

Ska svennar låta kurder lära oss gråta och bry oss?

Berivan Mohammed, telekom-chef, i P1:s Tankar för dagen, berättar om hur hon hennes kurdiska släktingar samlades efter en begravning under veckor. Sorgesångerskor sjunger, alla gråter tillsammans, timme efter timme. Släkt och vänner hjälper till med att laga mat och - framför allt - se till att ingen blir ensam i denna fruktansvärda situation.

Här i Sverige slits hon mellan denna typ av omsorg och den svenska "traditionen" att bara gråta väldigt måttligt när någon dör, och att lämna varandra ifred när någon är sjuk eller drabbats av sorg.

Jag brottas ofta med samma fråga. Hur mycket ska jag visa att jag bryr mig? Hur "påträngande" ska jag vara för att bry mig på ett sätt som blir bra för min vän?

Berivan Mohammed landar i att fortsätta bry sig - även om hennes svenska vänner skulle råka tycka att hon är jobbig.

- För hur vill jag bli ihågkommen?, frågar hon. Som vännen som lämnade ifred, eller vännen som visade att hon brydde sig?

Hur bryr du dig?

"Kvinnliga" egenskaper ger de bästa ledarna

- Hur kvinnlig är du i ditt ledarskap? 

Det finns anledning att fråga sig det enligt en ny bok jag nyligen blev tipsad om.

John Gerzema arbetar med marknadsföring och  varumärkesbyggande. Han lät 64000 personer i 125 länder kategorisera mänskliga egenskaper som ”kvinnligt”, ”manligt” eller ”neutralt”. De fick också värdera hur viktig respektive egenskap är för en bra ledare idag. De sju viktigaste sågs alla som ”feminina”:

1. Empati
2. Sårbarhet
3. Ödmjukhet
4. Inkludera
5. Generositet
6. Balans - mellan liv och arbete
7. Tålamod - långsiktighet

Egenskaper som sågs som maskulina och viktiga var beslutsamhet, uthållighet och självförtroende. Men de kom längre ner än dessa sju på listan.

Detta är ytterligare ett gott skäl för ledare och organisationer att utveckla sin genusmedvetenhet. Våra föreställningar om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” styr nämligen vårt sätt att leda, rekrytera och befordra. Min erfarenhet är att både chefer tenderar att nervärdera sina egna "kvinnliga" egenskaper när de bedömer sitt eget ledarskap. De "manliga" egenskaperna ger högre status.

För att skapa flexibla, självständiga och inkluderande organisationer behöver vi omvärdera dessa egenskaper.

Organisationer och ledare som inte värdesätter och utvecklar dessa egenskaper missar förmodligen de bästa ledarna. Och då menar jag inte bara de bästa kvinnorna, utan även de bästa männen. John Gerzemas bok heter följdriktigt "The Athena Doctrine - How Women (and the Men who Think Like Them) Will Rule the Future".

Bränna gatukök, eller stänga av bredband

"Det var skitkul på lägret, att vi inte fick ha mobilen med!"

Vanligtvis är det stora strider med dottern när vi försöker begränsa hennes skärmtid. Men nu var hon glad åt att få umgås mobilfritt på klassresa häromdagen. Härligt att höra.

Förmodligen hjälpte det att alla kompisar på samma ställe var utan mobil samtidigt. Påminner mig om att det vore det bästa, försöka samordna barnens kompisars föräldrar kring några gemensamma skärmfria tider i veckan.

När vi förut begränsade sonens tid vid datorn hårt, insåg vi efter ett tag att han inte hade någon att umgås med. Alla kompisar träffades på Skype. När han gick hem till någon fick han sitta bredvid och titta på när kompisen var ute på nätet.

Det var nästan som om min generations föräldrar hade bränt ner gatuköket jag och mina kompisar hängde vid på 80-talet och gett alla utegångsförbud.

Tack Hassela-rörelsen!

Idag lämnar jag mina uppdrag i Hasselarörelsen, där jag arbetat sedan 2001.

Jag har lärt mig massor om engagemang, vuxenansvar, konflikthantering, utbildning och värdet av relationer, både av människor i Hasselarörelsen och av elever, lärare och annan skolpersonal som jag mött på de utbildningar jag hållit.

Ni som känner mig vet att jag har många järn i elden. Några gånger varje år har jag funderat på om jag kanske borde begränsa mig, fokusera  mer på ett fåtal grejer. Varje år har jag kommit fram till att jag vill fortsätta som jag gör, men inte i år. På årets semester landade jag i att jag nu vill fokusera mer på de andra teman jag engagerar mig i: män, jämställdhet och lyssnande.

Ett par veckor in på terminen insåg jag också att Hassela Solidaritet och Hassela Helpline nu befinner sig i det läge som jag tidigare har tänkt mig som idealläge för att själv gå vidare.

Vad jag lämnar

Verksamheten drivs av ett stort antal kompetenta eldsjälar. Och vi har flera verksamheter i gång som är i växande.

Hassela Movement, ett framgångsrikt arbetsmarknadsprojekt som hittills lett till att ett stort antal unga Malmöbor fått arbete och att barn- och ungdomscoach etablerats som ett nytt yrke på flera skolor. Vi får intresse från flera kommuner om att starta upp även där. 

Framför allt har Movement lett till att en väldig massa ungdomar börjat se sig själva som viktiga aktörer i vårt samhälle. Deltagare i Movement har bildat Hassela Ungdomsrörelse, som växer och syns allt mer. Ni såg dem förmodligen i Almedalen.

Eldsjälarna bakom Hassela Vänpunkt driver studiestöd och fritidsaktiviteter för och med ensamkommande flyktingungdomar i Malmö. Verksamheten är mycket uppskattad av både ungdomar, volontärer och kommun, och kommer under kommande året att utökas.

Vår seminarieverksamhet tar oss runt hela landet med uppskattade och välbesökta seminarier om både afghansk kultur och cannabis.

Vi har flera hundra regelbundna givare, vars gåvor bl.a. gör att vi kan driva vår mångspråkiga rådgivning Hassela Helpline vidare utan externa medel. Vi har ett snabbtest för cannabisrökare och ett djupare självtestet för cannabisrökare. 

Jag började driva projekt för Hassela-föreningen i Skåne år 2006. Och sedan något år blomstrar allt detta utan att jag är särskilt inblandad. Den dagliga verksamheten leds sedan ett par år av andra än mig, och bättre än jag någonsin gjort.

Tack till alla som varit med på vägen - och till alla ni som tar denna viktiga organisation vidare till nya höjder!

Vad jag gör istället

Själv ser jag fram emot att försöka få några andra projekt att lyfta. 

Jag har under de senaste åren startat ett par andra verksamheter som jag nu kommer satsa  mer på. Kichisaga Leadership är ett litet, högspecialiserat konsultföretag som tränar chefer i näringslivet i ledarskap, genus och mångfald. Hittills har vi genomfört uppdrag för chefer i Sverige, Baltikum, London och USA. 

Föreningen Lyssnare Utan Gränser startade jag efter en lyckad "Leadership & Listening Skills"-workshop för människorättsadvokater i Pretoria, Sydafrika. 

Jag har också en plats i Malmös företagsinkubator Minc där jag tillsammans med ett gäng programmerare utvecklar Mailendar, en smart tjänst som kommer att underlätta hanteringen av mail, kalender och att göra-listor.

Hur mycket intolerans ska vi tolerera?

Seminarium häromdagen med integrationsminister Erik Ullenhag och tidigare EU-kommisionären Margot Wallström arrangerat av Framtidsgenerationen. Fullsatt hörsal. Vit man i övre medelåldern får ordet i slutet:

"Hur kan ni prata om att vi ska vara mer toleranta när det är skottlossningar varje dag i Göteborg, vi har skyhög arbetslöshet i områden som Rosengård? Jag vet inte vilken verklighet ni lever i. Folk är rädda. Sverige har tagit emot för många invandrare. Vi har varit för toleranta för länge!"

Den goda stämningen i rummet var som bortblåst. Ett obehag spred sig. Ullenhag gav ett snabbt och tydligt svar:

"Var fjärde tandläkare och var tredje läkare är född i ett annat land än Sverige. Företag drivna av personer som invandrat har idag 250 000 personer anställda. Det är ett stort bidrag till Sverige som vi inte skulle klara oss väl utan." Stora applåder.

När mannen försökte säga något mer ropade en annan man i publiken: "Knip!" Moderatorn förklarade att syftet med frågorna inte var en debatt och gick vidare till nästa frågeställare.

Många av oss var nöjda med att stödet för mångfald var så stort och tydligt. Men efteråt dröjde sig en annan känsla av obehag kvar i mig. Den här mannen blev verkligen nertryckt, av Ullenhags verbala förmåga, av våra entusiastiska applåder och av mannen som sade åt honom att vara tyst. En upplevelse som förmodligen inte gör honom mindre rasistisk i sina tolkningar av världen. 

Jag blir kluven

Å ena sidan är det inte bra om rasistiska, främlingsskeptiska åsikter och verklighetsbeskrivningar ges mer utrymme i offentligheten än de redan har. Det spär på felaktiga verklighetsbeskrivningar och ökar ropen på omänskliga lösningar.

Å andra sidan är det uppenbart att många människor bär på upplevelser och känslor som får dem att anamma rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, om de enda som lyssnar på dessa upplevelser och känslor är Jimmie Å & Co.

Den här mannen gav uttryck för känslor som många vita svenskar bär på. Rädslor, oro och en känsla av att ingen lyssnar. De grundar sig ofta på okunskap och felaktiga generaliseringar. Men man kan lika väl hävda att många av oss aktiva anti-rasister bygger vår ståndpunkt på okunskap. De flesta av oss lever inte i de socialt mest utsatta områdena, där de negativa effekterna av klyftorna i vårt samhälle blir som synligast. Där de här felaktiga generaliseringarna är lätta att göra, där det är lätt att låta hudfärg, etnicitet och ursprung bli förklaringsmodellen istället för socioekonomiska förhållanden.

Vi har alla, även vi aktiva icke-rasister, fördomar och stela beteendemönster som får oss att bidra till segregeringen i samhället. Kanske lite färre än mannen i publiken - eller förmodligen lite mer undangömda. Vi har dem, men vi ser till att de inte formar våra åsikter. Vi behöver alla bearbeta dessa fördomar och stela mönster, t.ex. genom att prata om dem.

Även den här mannen, och andra med främlingsfientliga eller främlingstveksamma känslor, behöver ventilera och bearbeta dessa känslor på ett personligt plan. Hur åstadkommer vi det just på ett personligt plan, utan att bidra till mer luft under vingarna för rasism och främlingsfientlighet? 

Lyssna på rasister?

Jag tänker på en lärare som jag arbetade med och som ofta formulerade rasistiska skämt, även inför eleverna. Oftast gick jag i polemik med honom, vilket hade positiv effekt för elever de gånger det skedde inför dem. Men jag kände aldrig att jag nådde honom. Inte förrän jag en dag fick skjuts av honom och han sade något rasistiskt igen. Den gången bestämde jag mig för att itne försöka övertyga honom om min åsikt, utan för att lyssna på honom.

Jag frågade saker som "Hur kommer det sig att du tänker så?" och "Berätta mer". Jag fick verkligen bita mig i tungan för att hålla tillbaka mina egna ståndpunkter. Efter en stund landade det hela i en berättelse om hur hans dotter hade fått ett handikapp, som inte täcktes av någon försäkring, och som lett till att familjen för egen räkning hade behövt bygga om hus, arbeta deltid och se dottern lida. Mycket pressande både känslomässigt och ekonomiskt för hela familjen.

Det stack honom i ögonen att de inte fick hjälp, trots att de betalat skatt, och att det kunde komma människor hit som aldrig betalat skatt här och få en massa hjälp och fördelar (som han uppfattade det).

Jag delar inte hans analys, men förmodligen borde även hans familj ha fått mer stöd från samhället. Jag tror inte han övergav sina rasistiska hållningar i och med detta enda samtal. Men jag är övertygad om att det är den typen av individuella historier som behöver bearbetas, berättas och lyssnas till, många gånger, om vi verkligen ska kunna reducera människors rasistiska åsikter.

Är du beredd att lyssna? Eller ska vi överlåta det lyssnandet åt Sverige-Demokraterna och deras ännu mer ljusskygga systerpartier?

Har du svårt att erkänna fel?

På en workshop kring ledarskap och lyssnarförmågor nyligen hade jag en deltagare, som gav fördjupade insikter om varför vi ofta har svårt att erkänna fel. Låt oss kalla honom Samuel. Han gav oss alla fördjupade insikter om hur vi män kan fungera.

Han pratade ofta lite för länge, så där som vi män kan tendera att göra. Han var skicklig på det, lyckades säga samma sak flera gånger på nya sätt, och göra det utan att ta pauser där det var naturligt för mig att bryta in och föra ordet vidare till någon annan. Jag fick liksom ta sats varje gång, känna mig lite oartig som avbröt honom. Som väl var hade jag respekt i gruppen, vilket gjorde att jag inte riskerade resten av gruppens ogillande när jag avbröt honom.

Vi hade identifierat ett antal vanliga mönster, stelheter, hos chefer och ledare. Varje deltagare fick en individuell session inför gruppen där de fick ta upp en utmaning de står inför som ledare. Efter en session bad Samuel om en paus. Det var jobbigt att lyssna så mycket, sade han, och han behövde en paus för att fräscha upp sitt sinne.

En ung kvinna i gruppen hade greppat det här med lyssnande. Hon förstod att när vi tycker något är jobbigt att lyssna på, är det för att vi själva har något vi behöver prata om och bearbeta. Så hon föreslog att vi inte skulle ta en paus utan att jag skulle fortsätta med Samuel. Han såg förbryllad ut, men accepterade.

Samuel började tala om hur han aldrig, verkligen aldrig, erkänner att han har fel. Inte ens när han vet att han har det. Dagen innan hade han berättat för oss att han är en god lyssnare när hans fru påtalar att han har gjort något fel. Nu ville han modifiera det. "Jag lyssnar visserligen på vad hon säger när jag gjort fel - men jag erkänner aldrig att jag gjort fel."

Med hjälp av lite frågor berättade han hur det i arbetssammanhang känns som att han förlorar den auktoritet, den mark han vunnit genom hårt arbete i decennier, om han erkänner att han har fel. Istället pratar han på.

Det kändes som att vi var med om något stort. Han kom på att han inte behöver försvara sig, att han till och med har något ytterligare att vinna på att kunna erkänna sig ha fel.

Jag frågade honom om han mindes någon person från sin barndom, som inte erkände sina fel.

"Ja, farfar. Han rökte alltid pipa, och när han blev gammal visste han ibland inte var han lagt sin pipa trots att han hade den i munnen. När jag sade att den hänger i din mungipa, svarade han: 'Om den var i min mun skulle jag väl inte fråga efter den, eller?' När jag fortsatte hävda att den var i hans mun blev han arg. 'Jag är väl inte dum i huvudet heller!? Hjälp mig leta efter min pipa!'"

Det slutade alltid med att Samuel låtsades leta efter pipan. Efter en stund låtsades han hitta den, förde sin hand mot farfars mun och tryckte lite lätt till pipan som redan satt där, varpå farfar nöjt tackade för hjälpen: "Där ser du!"

Fantastisk historia som belyser manlig stolthet och hur vi, både kvinnor och män, anpassar oss efter den, spelar med, för att vi inte vågar annat.

När har du svårt att erkänna fel? När spelar du med för att inte såra någon annan som har svårt att erkänna fel?

När höll du fast någon senast?

Jag gråter ofelbart till filmscener där huvudpersonen gått vilse i ett stelt tanke- eller beteendemönster och en annan person av kärlek, omsorg och klartänkthet håller fast henne/honom, mentalt eller fysiskt, medan insikten sjunker in om att mönstret är just det, ett mönster, och inte den objektiva sanningen.

Vi har alla stela mönster, som vi låter varandra fortsätta bära omkring på. Vi tror att "Han är sån", eller "Det är hennes personlighet". Vi tror att vi själva är för betydelselösa för att kunna ändra på det.

Igår var det Eva i filmen I skuggan av värmen som avgiftade sig själv med hjälp av sin pojkvän Erik. Han höll henne när hon försökte skada sig själv med hammare. Han höll när hon ville skita i alltihop och tända på igen. Han höll när hon vrider sig i plågor, när hon ser syner. Han höll när hon skrek att hon hatade honom. Hon kämpade, han höll fast och jag grät.

I Good Will Hunting, min favoritfilm, finns det två sådana scener. När Will (Matt Damon) vill göra slut med Skyler (Minnie Driver) som han träffar och börjat älska, förstår hon att han fegar ur. Att han egentligen älskar henne men blivit rädd. Hon utmanar honom. De börjar gräla. Hon för att hon älskar honom. Han för att han inte vågar fortsätta älska henne. Hennes tårar rinner. Mina tårar rinner.

Inte Wills.

Hon ställer sig framför dörren: "Se mig i ögonen och säg att du inte älskar mig, så låter jag dig gå!"

Det självförtroendet, den självkänslan, är det som får mitt hjärta att svämma över i tårar. Det är uppenbart att Will måste ljuga henne i ansiktet för att kunna säga det.

Han gör det. Och går därifrån.

Besvikelsen i mig är enorm. Hon stod stark. Stod upp för deras kärlek och relation - och det räckte inte. Men jag gråter inte längre. Besvikelsen sätter inte igång mig på det viset. Det är ögonblicket där hon står fast vid sin tro på sig själv och deras relation, mot hans förstelnade tro att han inte klarar/är värd det - det är det som får igång mina tårkanaler.

Will är berörd. Senare, under en session med psykologen Sean (Robin Williams), som han är ådömd att gå hos, lyckas Sean få Will att säga några ord om sin dysfunktionella uppväxt. Sean:

"It's not your fault."

"Yeah, I know", svarar Will, sakligt och som att han faktiskt vet det. Sean vet att Will inte på djupet vet och fortsätter:

"It's not your fault".

"Yeah, I know", lite mer irriterat denna gång.

"It's not your fault."

"Don't fuck with me!" Will blir till slut förbannad och lätt våldsam. Sean står kvar. Håller om. Håller fast. Och Will brister i gråt - liksom jag.

Jag inser att jag gråter för att jag saknade någon som faktiskt höll mig när jag var liten. Då när jag höll mig sysselsatt med än det ena, än det andra, för att inte känna sorgen och ensamheten efter min pappas död. Någon som höll mig fast vid den sorg som jag bar på, men hade begravt så långt ner i hjärtat att ingen, eller väldigt få, kunde se den.

Några av mina bästa stunder är när jag eller någon i min närhet håller fast någon annan på detta känslomässiga vis. Håller fram personens mönster, och visar att du och ditt liv egentligen är, eller kan vara, så mycket större än det. Då känner jag hur betydelsefulla och viktiga vi är för varandra.

När höll du senast fast någon i kärlek och omsorg?

Manlig dominans i praktiken

Manlig dominans sker ofta väldigt subtilt. Brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Såg på ett öppet seminarium ett tydligt exempel på manlig dominans i praktiken. Det intressanta är att ingen av mannen avsåg eller ens märkte vad de gjorde - kanske inte ens den kvinnliga föreläsaren. Och att stämningen i rummet hela tiden var öppen och ganska gemytlig.

Ett institut skulle föredra sin årliga statistik. Chefen, vit man 50+, inledde och använde ungefär halva tiden. Han pratade lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt. Svarade på några frågor under tiden, och lämnade sedan över till en av sina forskare, en kvinna i 30-årsåldern. Bra tänkt ur ett jämställdhetsperspektiv att ha både kvinnlig och manlig föredragare och att dela tiden och ämnet på det sätt de gjorde.

Män som ger plats åt män och skapar god stämning
Problemet var det som hände under den andra halvtimmen. Kvinnan var påtagligt mer nervös än sin chef. Hon var förmodligen mindre erfaren, både i ämnet och i att hålla föredrag. Hon hade också lägre status i åhörarnas ögon (eftersom chefen är något av en auktoritet på området). Hennes inledande nervositet i kombination med att publiken blivit varm i kläderna av chefens öppna sätt, ledde till att det ställdes fler frågor under hennes tid än under första halvtimmen. Alla frågor var relevanta och viktiga. Av de sju som ställde frågor var fem män, alla äldre än kvinnan. Och samtliga, utom en manlig vän till kvinnan, riktade sina frågor till chefen, som beredvilligt svarade - återigen lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt.

Efter att ha fått detta extra utrymme, blev chefen ännu varmare i kläderna, och fyllde vid ett par tillfällen i hennes presentation med belysande exempel eller undantag. Något som i sig är bra att kunna göra när man föreläser ihop med någon annan. Men denna gång bidrog det till att kvinnans presentation blev helt upphackad. Under större delen av sin föreläsningstid stod hon och väntade tålmodigt på att chefen och de andra talföra männen i församlingen skulle tala färdigt.

Hade hon varit lite kaxigare eller känt att hon hade högre status skulle hon ha sett till att ta mer plats. Men då hade hon behövt avbryta dessa äldre män, och kanske riskera att förstöra den öppna och lättsamma stämning som chefen förtjänstfullt skapat.

Godhjärtade sexister
Jag är bekant med flera av männen som ställde frågorna och vet att de aldrig skulle drömma om att medvetet dominera eller diskriminera en ung kvinna. Men där och då var de för upptagna med vad de själva ville få fram, och för okunniga om hur subtil den manliga dominansen ibland är, för att upptäcka vad de deltog i. Dessutom var det så lättsam och informell stämning, att det nog kändes som att de bara bidrog till ett öppet samtalsklimat och en intressant diskussion. Likafullt bidrog de till att den kvinnliga föreläsarens utrymme beskars och att hon underordnades männen i rummet.

Såvitt jag kan bedöma, var det här en chans för den kvinnliga forskaren att som relativt ung bygga trovärdighet och självförtroende som föreläsare. Istället blev det chefens trovärdighet och självförtroende som stärktes ytterligare. Och, misstänker jag, hon kommer att ha en uppförsbacke även nästa gång hon föreläser, särskilt om hon gör det tillsammans med en äldre man.

Förändring
Vad skulle männen gjort annorlunda, då? Ja, det fanns en person i församlingen som aktivt motverkade underordningen, som de skulle kunna lära sig av. Det var mannen som ställde sin fråga direkt till den kvinnliga föreläsaren. Han väntade med sin fråga tills föreläsaren blivit lite varm i kläderna. Och han riktade tydligt sin fråga under hennes pass till henne. Han litade på att hon kunde ämnet, och att hon, om det var något hon inte kunde, skulle skulle vända sig till sin chef eller någon annan i rummet med just den specialkunskapen.

Det enda chefen bör göra annorlunda nästa gång, är att med kroppsspråk, ord eller blickar föra över frågeställarnas frågor till sin medarbetare, istället för att direkt besvara dem själv. Markera sitt förtroende för hennes kunskap - även om det skulle vara så att han säger det ännu bättre än hon. Han brast i ledarskap för att han missade en massa möjligheter att lyfta fram sin kvinnliga medarbetare.

Vad skulle kvinnan gjort annorlunda? En kompis sade efteråt:

"Hon skulle tagit mer plats, inte varit så försynt."

Kommentaren är relevant. Hon kunde ha tagit mer plats. Det är upp till henne att träna sig att göra det. Men alla som någon gång varit i minoritet och haft låg status i en grupp vet hur svårt det kan vara att avspänt och med självförtroende säga ifrån/ta sin plats. Om du inte varit i den situationen, är det svårt att veta. Därför faller ansvaret alltid tyngre på dem som tillhör majoritet och/eller har högre status i en grupp.

Ursäkterna
I foajén efter seminariet stötte jag ihop med chefen och uppskattade honom för hans kunniga och lättsamma presentation. Jag noterade också att hans medarbetares föredragning blev upphackad av frågorna som ställdes till och besvarades av honom, och avslutade med att det inte såg bra ut.

Han svarade att "Ja, men det beror nog på att jag är mer erfaren." Och därmed visade han på två viktiga saker:

Vi män dominerar nästan aldrig för att vi medvetet vill dominera här. Vi tänker nästan aldrig: "Hon ska minsann inte komma här och sticka upp". Istället har vi alltid bra förklaringar till varför det blir som det blir. Förklaringar som ofta har ett mått sanning i sig, men som leder till att vi inte ifrågasätter vårt eget beteende och funderar över hur vi kan bidra till att minska vår och andra mäns dominans.

Självupptagenhet med vår egen osäkerhet, gör att vi gärna vill framhäva vår egen kompetens, och missar att vi kanske hellre skulle använda vår kompetens till att få andra att växa.

Till hans försvar ska sägas att han efter ytterligare en förklaring från mig visserligen upprepade argumentet med hans större erfarenhet, men också lade till att han skulle tänka på det till nästa seminarium.

Så farligt var det väl inte?
Och den kvinnliga föreläsaren då? Det visade sig att initierade personer i församlingen inte såg vad som hände förrän jag påtalade det för dem. Kanske var det så att inte heller den kvinnliga forskaren märkte detta. Då var det väl inte så farligt?

- Nej, farligt var det inte. Detta händer kvinnor och en massa andra personer med låg status i en grupp varje dag, och de överlever och har hyfsat bra liv i alla fall.

Men om hon inte själv märkte vad det var som hände, är risken stor att hon tror att allt berodde på inkompetens eller osäkerhet från hennes sida. Och att hon går därifrån med en olustig känsla av att inte ha räckt till.

Om hon å andra sidan såg och förstod att de andra i rummet hade stor del i att hennes talutrymme decimerades, då är chansen stor att hon kan hantera en liknande situation i framtiden utan att känna sig dålig själv.

Berätta, brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Varför dricker du alkohol?

Jag har inte druckit alkohol sedan 1995. Det händer ibland att jag får frågan varför jag inte dricker alkohol. Läste precis en sammanställning av fakta kring alkohol som får mig att fråga dig:

- Varför dricker du?

Alkohol är en av de främsta orsakerna till död och handikapp i världen.
"Harmful use of alcohol" är världens tredje största orsak till död och handikapp. Alkohol är den främsta orsaken til död och handikapp i medelinkomstländer.(1)
Överallt utom i östra Medelhavsområdet är alkohol den främsta orsaken till död och handikapp hos unga män mellan 15 och 24 år.(2)

Män dricker mer, kvinnor bär fler konsekvenser
Kvinnor bär oproportionerligt stort ansvar för konsekvenser av mäns drickande, genom familjevåld, sexuella övergrepp, påverkan på familjebudgeten osv.(3)

Alkohol är relaterat till mer än 60 olika sjukdomar(4)
Risken för matstrupscancer och kvinnlig bröstcancer ökar oavsett hur lite alkohol du intar. Det är en förklaring till att WHO säger att det inte finns någon hälsosam mängd alkohol för människor.
Media skriver mer om alkoholens påstådda fördelar, ofta undersökningar understödda av alkoholindustrin, än om skadeverkningarna.

Mycket drickande påverkar andra negativt
Ju fler personer som dricker mycket bland familjemedlemmar och nära vänner, desto sämre blir hälsan och livskvaliteten även för icke-drickarna.

Högrisk-drickarna orsakar mer skada än alkoholisterna
Eftersom högrisk-drickarna är så många fler än de som räknas som alkoholister (i USA går det 11 högriskdrickare på varje alkoholist(5), orsakar de mycket fler alkoholrelaterade problem än alkoholisterna. Rattfylleri, en av de få negativa konsekvenser som är allmänt erkända, står bara för 17 % av de alkoholrelaterade dödsfallen.(6)

Alkoholindustrin lever gott på människors misär
Alkoholindustrin omsätter nära 1.000 miljarder USD.(7) De påstår att de inte vill att folk ska missbruka deras produkter, men 70 % av vuxna amerikaners konsumtion och 90 % av unga amerikaners konsumtion är rent berusningsdrickande.(8)

Alkoholindustrin lägger särskilda resurser på att sälja till grupper som lättare fastnar i beroende. Deras marknadsföringskampanjer får unga att börja dricka alkohol.(16) Alkoholindustrin finansierar lobbygrupper som arbetar för att minska nationella ansträningar för att minska alkoholförsäljningen, särskilt i låg- och medelinkomstländer.(9)

Alkoholindustrin har på senare decennier medvetet arbetat för att öka kvinnors drickande(14), vilket bl.a. lett till en historiskt unik skrumpleverepidemi bland unga vuxna kvinnor i England.(15) Och till en stark "after work"-kultur bland kvinnor i Sverige.

Alkohol som vapen i kolonialiseringen
Historiskt har alkohol varit ett viktigt verktyg för västländerna i kolonialisering och slavhandel. Många gruvarbetare och lantbruksarbetare världen över har fått betaltför sitt arbete i alkohol. Det skedde även på svenska landsbygden ända in till mitten av 1900-talet. I södra Afrika har det lett till att man där har de högsta siffrorna av alkoholrelaterade födelseskador i världen.(12) Indiska befolkningen i Malaysia har fortfarande svåra alkoholproblem sedan britterna tranporterade indier dit och betalade dem i alkohol för deras arbete på plantagerna i Malaysia.(13) Gruvägare i södra Afrika försökte hitta den ideala mängden alkohol att betala, tillräckligt hög för att gruvarbetarna skulle fortsätta arbeta i gruvan, tillräckligt låg för att de skulle kunna arbeta överhuvudtaget.(10)

Ursprungsbefolkningen i USA nyttjade inte alkohol innan européerna började tillhandahålla det. De negativa effekterna av deras drickande användes senare som "ursäkt" för att kontrollera deras samhällen och som rättfärdigande av ockupationen av deras landområden.(11)

Om du dricker tillhör du en minoritet här i världen

Globalt sett är 56 % av världens befolkning nykterister, enligt FN-siffror. Men eftersom detta inlägg är på svenska är sannolikheten att just du dricker alkohol 90 %. 

- Varför vill du fortsätta stödja en industri som orsakat och orsakar detta och mycket till? 

Källor:

1. Global Health Risks
2. Global burden of disease in young people
3. Alcohol in developing societies
4. Global Status Report on Alcohol 2011
5. Prevalence of alcohol dependence in New Mexico
6. Alcohol-Related Disease Impact Software
7. The global alcohol industry
8. Drinking in America
9. "Global alcohol producers..."
10. Social and Economic History of Witwatersrand
11. Mosher, J.F, "Liquor legislation and native Americans: History and perspective", Berkeley, CA, Social Research Group, working paper, 1975.
12. Epidemiology of fetal alcohol syndrome
13. Alcohol use patterns, problems and policies

14. The transformation of the youth alcohol market

15. "Alcohol epidemic killing young women"

16. Impact of Alcohol Advertising & Alcohol advertising and youth

Omedvetet ojämställd

Kliver på det stora jumbojet-planet som ska ta mig till Sydafrika. Planet är indelat i olika avdelningar. Passerar business class, med mycket större skärmar och säten som blir till härliga sängar. Härligt för tolvtimmars flygning. Noterar att det denna gång faktiskt sitter en kvinna i business class bland alla män.

När jag hittat min plats börjar jag prata med passageraren bredvid. Medelålders kvinna på väg till Sydafrika för en lång weekend.

"Min man sitter i business class" berättar hon.

"Aha, I herravdelningen" försöker jag skämta. Inser att jag är lite djärv. Funkar ofta som lättsam öppning att våga det. Hon är inte beredd att le åt skämtet, utan börjar förklara sig, som för att säga att det är inte för att han är man som han åker första klass:

"Han reser i jobbet. Ska besöka ett företag. Jag följer bara med och betalar för min biljett själv."

Det visar sig också att det är första gången hon följer med på en affärsresa.

"Vi har stora barn nu. Min son är tjugo och på lång resa i Australien. Dottern är sjutton och ensam hemma för första gången."

Låter alltså som den ganska vanliga uppdelningen. kvinnan hemma med barnen och markservicen. mannen på jobb och jobbresor. Precis som det är i min familj just nu. Jag på resa. Barn och fru hemma. Men hos henne en ovilja eller oförmåga att se att det har att göra med att han är man och hon kvinna. Hon förklarar det med att det är så de har gjort, ser inte att vår könstillhörighet gör att vi har olika förväntningar på oss, olika möjligheter och därför styrs i våra val.

Först tänker jag att så stort är vårt behov av att rationalisera våra beslut, få dem att se väl genomtänkta ut. Inser sedan att det inte är det som är problemet. När vi fattar beslut tror vi att vi alltid gör det på individuella, förnuftiga grunder, och att vi aldrig påverkas av strukturer och andras förväntningar.

Liksom vi tror att vi inte påverkas av reklam...

Heathrow & människans natur

Transit på Heathrow Terminal 5 häromdagen.

Allt är väldigt välorganiserat. Minns att jag konstaterade för en vän hur väl vi människor kan organisera stora komplexa enheter som flygplatser. Han svarade lakoniskt: "Allt som någon kan tjäna pengar på blir väl organiserat."

Jag passerar en massa stora tax free-affärer på en av Heathrows terminaler. Neonskyltar, otaliga ledlampor, exklusiva material, snygga skyltexemplar av världens mest kända varumärken. Ansiktena hos personalen är ofta tomma på uttryck, men lyser ibland upp när jag visar intresse för någon produkt.Jag slås av den enorma mängd ekonomiska och mänskliga resurser som krävts för att möjliggöra den här platsen, alla affärer och alla varor.

Trots att jag personligen inte tilltalas av den ytliga materialismen överväger jag ändå att köpa en väldigt praktisk och bra väska för 5000 kr. Uppenbarligen köper tillräckligt många resenärer som jag tillräckligt många av dessa varor för att motivera dessa affärer.

Och om den ekonomiska logiken stämmer säljer affärerna påkostade finish mer än om de skulle sett enklare ut. Resenärer som jag tilltalas alltså av denna påkostade yta. Eller, den ytan gör oss i varje fall mer benägna att betala mycket pengar för varor vi inte riktigt behöver.

Jag inser att eftersom så är fallet finns det viktiga delar av människans natur som jag i min tämligen idealistiska syn på människan inte förstår.

Stora företag påverkar våra beteenden så att vi lägger stora delar av våra resurser på saker som vi inte riktigt behöver och som kan vara skadliga för vår gemensamma miljö, ibland tom för oss själva. Samtidigt lyckas varken jag eller andra aktivister och idealiska rörelser skapa tillnärmelsevis lika stort intresse för beteenden som är dokumenterat bra för oss själva och vår miljö. Inte ens när vi lyckas riktigt bra når vi särskilt många.

Jag tänker att jag har något att lära.

Vad är det vi idealister och aktivister gör fel?

Och vad är det de stora konsumentinriktade företagen gör rätt?

Vad tänker du?

Cannabis - en kapitalists våta dröm

Är det inte talande att en överväldigande majoritet av alla som börjar använda cannabis slutar inom tre år? Om cannabis verkligen är så bra och ofarligt som drogliberaler hävdar borde inte så många finna anledning att sluta.

Idag publiceras en artikel om cannabis negativa inverkan på brukarens kognitiva frågor. Otto Linander, Susanne Johansson och jag har skrivit under för Hassela Helplines räkning.

I vår telefonjour får vi många samtal om cannabis. Både från anhöriga som är oroliga för deras barn som röker på och rabblar en massa okritiskt svalda argument om hur ofarligt det är, och från unga som vill sluta för att de märker att de inte längre är så pigga och smarta som de brukade vara.

Vit man svarar Jonas och Jasenko

Bäste Jasenko och Jonas,

Det är jag, normen. Vit. Heterosexuell. Medelklass. Man. Med fru och två barn, kedjehus och en Volvo. Med mina 42 år är jag numera även medelålders.

Tack för era texter om rasism på sistone. Jonas, du gick under huden på oss alla genom att erbjuda justitiemininstern att byta kropp med dig. Jasenko, du lyfte fram att Sverige och vi vita män är mer än våra rasistiska fördomar och begränsningar.

Som ni vet bättre än de flesta är det jag, Normen, som dominerar samhället. Jag utgör ca 70 % av den poliskår som kräver mindre vita personer på id-handlingar i tunnelbanan. Jag sitter på 94% av börsbolagens VD-stolar. Jag tjänar mer och äger mer än någon annan grupp i samhället. Om jag som individ bara lyckas se någorlunda självsäker ut, är jag självklar i de flesta sammanhang jag till vardags rör mig i. Ingen ifrågasätter min rätt att vistas här i landet. Min kompetens blir inte osynliggjord i samhället. Ingen blir förvånad över att jag har något klokt att säga.

Du, Jonas, tycker att Beatrice gjorde det enkelt för sig när hon avfärdade upplevelserna av diskriminering som personliga upplevelser, som varken hon eller polisen – eller jag – skulle behöva ta ansvar för.

På dig, Jasenko, låter det som att ni som inte tillhör normen måste välja mellan att antingen erkänna att ni är pasiva offer för rasism och andra former av diskriminering (vilket du tycker att Jonas uppmanar till), eller att se den diskriminering som eventuellt som så betydelselös att den lätt övervinns av en individ med tillräckligt stark vilja och tro på sig själv. Du vill inte att jag ska utmålas som rasist, eftersom Sverige har en med globala mått väldigt human och generös flykting- och invandringspolitik. Du tycker det är för enkelt att lägga allt ansvar på mig.

Du gör en väldigt viktig poäng, Jasenko, när du lyfter fram individens kraft och ansvar att förändra sin situation. Jag håller med om att du och Jonas har ett personligt ansvar för att ta er ur den ogynnade situation som flyktingskap och hudfärg placerade er i här i Sverige. Ni har lyckats väldigt väl, vilket både ni och Sverige ska ha heder av.

Men i din vilja att föra fram nyliberalismens grundtanke, att individens egenansvar och makt står över alla strukturer och all historia, sätter du fingret på det som även jag tycker är svårt i hela den här rasism-grejen. Tänk om det ändå är meningsfullt att beskriva Sverige så som Jonas gör, att Sverige, liksom alla andra länder, är fullt av både fördomar och diskriminering. Du förnekar det visserligen inte, men du förminskar det, Jasenko. Det är som att du säger: ”Ja, rasismen finns där, men låt oss inte låtsas om den.” Jag tror jag förstår varför du gör det. Slutsatsen är så jobbig att greppa, både för dig och för mig.

Om rasismen genomsyrar Sverige och svenskarna så mycket som Jonas skriver, blir du ett offer och jag en rasist som tillsammans upprätthåller ett omänskligt system. Jag vill inte erkänna att jag, som del av normen, diskriminerar kvinnor, invandrade, unga och många andra (ja, nästan alla andra). Så ser jag inte på mig själv. Och ändå är det kanske så det är. Det är riktigt intressant att se hur jag krånglar och krumbuktar mig när mitt ansvar kommer på tal.

Om någon försöker lägga skuld på mig för att så stor del av de arbetslösa har invandrarbakgrund, säger jag: ”De vill ju inte ha något arbete!”

Om någon påstår att det är jag, Normen, som inte anställer kvinnor och invandrare i den utsträckning som kompetens skulle motivera, svarar jag: ”Det finns ju inga kompetenta kvinnor/invandrare som söker de här tjänsterna.” Eller ”De vill ju inte göra karriär.”

För att förklara varför jag inte bor i samma område som människor med invandrarbakgrund säger jag: ”Vi flyttade för att skolorna är så dåliga i det området.”

Om jag eller någon annan man förgripit sig på en kvinna, är den underförstådda ursäkten fortfarande ofta något i stil med: ”Men hon klädde sig ju som om hon var ute efter sex!”

Och tycker någon att min jargon är respektlös, avfärdar jag det med ett: ”Tål du inte lite skoj, eller?”
Du ser, det är riktigt svårt för mig att förstå att mina ursäkter och individuella val är del av en djupt liggande rasistisk attityd. Jonas text hjälpte mig och en del andra bröder i normen att förstå det.

Aldrig velat tillhöra normen
Själv har jag, Fredrik, egentligen aldrig velat tillhöra normen. Jag har aldrig velat identifiera mig med den grupp som har och tar de största fördelarna. Som kan förtrycka och diskriminera andra. Som inte har någon över sig i näringskedjan eller samhällspyramiden. Det har inte känts som jag.

Som ung försökte jag på olika sätt skilja ut mig från gruppen Män. Jag tyckte att killar som ville vara starka och coola var ytliga och löjliga. Jag kände mig som bättre än dem. Det gick så långt att jag inte ville vara Man med stort M. Visst var jag man, men jag ville inte framhäva mig på bekostnad av andra.

Som ung aktivist var jag skuldmedveten. Kände omedvetet av att jag hade privilegier. Ville inte kännas vid dem. Försökte vara extra snäll och förstående. Försökte vara "omanlig", att inte dominera. Hade lätt för att kritisera svenskar för främlingsfientlighet och män för sexism. Tänkte att jag själv var en särskilt god man, eftersom jag såg vad andra män gjorde för fel.

Det blev skevt. Jag kan inte få folk att känna sig välkomna till Sverige, om jag inte själv är stolt över mitt land. Jag kan inte få folk att känna sig som hemma här i Sverige, om jag inte själv trivs med folket här. Inte så att jag behöver vara okritisk, men grundkänslan behöver vara positiv.

Det visade sig senare att jag inte var bättre än andra män. Det tog sig bara lite mer subtila uttryck. Och jag kom på att de andra Männen egentligen inte heller ville vara förtryckande män, inte från början i alla fall. Ingen tjänar på att jag låtsas vara bättre än andra män, att jag distanserar mig från vad jag är: vit, heterosexuell man med fördomar och privilegier i ett av världens rikaste länder.

Tvärtom. Mitt arbete med chefer i manligt dominerade branscher visar att diskriminering och rasism motverkas bäst när jag, normen, lyckas balansera två storheter samtidigt: när jag kan se mina rasistiska beteenden och attityder UTAN att fördöma mig själv eller andra vita män. När jag inser att jag varje dag är med och upprätthåller ett system som jag fötts och fostrats in i, att jag inte är skyldig till att det är som det är, men har ett ansvar att förändra det i rätt riktning.

Är du en maskot, Jasenko?
Här undrar jag om inte du går fel i ditt resonemang, Jasenko. Du säger att du lämnar Jonas kropp för att rasismen med hans ögon blir för svår för att göra något åt. Jag, Normen, gör en massa saker för att undvika att inse det faktum att jag är del av den norm som begränsar andras liv. Är det samma sak med dig, Jasenko, fast omvänt?

Om Jonas har rätt i hur genomsyrat av rasism vårt land är, blir inte du då den där maskoten som dövar mitt samvete? Undantaget som gör det möjligt för mig att säga: ”Titta på Jasenko. Han har så uppburen position i mitt samhälle. Då kan väl jag och Sverige inte anklagas för att vara rasistiska?!”

Din stora kompetens torde vara uppenbar för alla som känner till vad du gjort. Du har visat både intelligens, kunskaper och insikt som kan komma väl till pass i ditt jobb. Men vad säger det egentligen att det enda politikområde (förutom arbetsmarknad) som har en statssekreterare med invandrarbakgrund är integrationsfrågan? Det är samma fenomen som i näringslivet, där kvinnliga chefer framför allt sitter som jämställdhetschef, personalchef, informationschef, inte på de tyngre positionerna med det största inflytandet och den bästa karriär- och löneutvecklingen. I båda fallen är signalen denna: ”Vi skulle vilja motverka diskriminering, eller åtminstone se ut som att vi vill det, men vi är inte beredda att släppa in er till den verkliga makten.”

Jag förstår att det är svårt att erkänna något sådant för sig själv. Jag har träffat både kvinnor och invandrare som inte vill säga att de är diskriminerade, trots att de uppenbart missgynnas. Men om de själva erkänner det, hur ska de då orka kämpa vidare? Hur ska de då kunna fortsätta tro att det spelar roll hur mycket de själva anstränger sig?

Hur ska du orka? Och jag? Kan vi tillsammans ta in att du, trots din styrka och kompetens, är diskriminerad, och att jag är den som diskriminerar, trots att jag varken vill det eller ens förstår att det är det jag gör.

Nyckeln ligger i vår förmåga att se dubbelt. Å ena sidan har varken du eller jag någon skuld i att de rasistiska och diskriminerande attitydernas uppkommit. De fanns där långt före vi båda föddes, och vi har fostrats in i dem utan egen förskyllan. Å andra sidan behöver vi båda ta ansvar för att bli medvetna om och förändra våra egna attityder, så att vi inte låter rasism och diskriminering begränsa oss själva eller andra.

Som politiker har du, Jasenko, ett stort ansvar för dessa frågor, men det är egentligen inte du som är problemet. Det är jag och mina kamrater i normen. Saker kommer att förbättras först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet, när vi ser att det inte betyder att vi är sämre människor än de som drabbas av diskrimineringen. Och när vi medvetet försöker sluta spela med i rasismen.

Vi har en lång väg dit, men jag ser av mitt arbete med ledningsgrupper och andra att det är möjligt att röra sig själv och andra i den riktningen. Du och Jonas har båda också visat att det är möjligt. Jonas genom ditt brev och Jasenko genom flera av de föreställningar du regisserat.

Låt oss tillsammans fortsätta det arbetet, erkänna att rasismen finns och påverkar oss alla, inte låta oss nedslås av dess omfattning, inte låta den dela upp, definiera och särskilja oss. Gör vi det väl, får vi med oss Beatrice också.