Såg på ett öppet seminarium ett tydligt exempel på manlig dominans i praktiken. Det intressanta är att ingen av mannen avsåg eller ens märkte vad de gjorde - kanske inte ens den kvinnliga föreläsaren. Och att stämningen i rummet hela tiden var öppen och ganska gemytlig.
Ett institut skulle föredra sin årliga statistik. Chefen, vit man 50+, inledde och använde ungefär halva tiden. Han pratade lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt. Svarade på några frågor under tiden, och lämnade sedan över till en av sina forskare, en kvinna i 30-årsåldern. Bra tänkt ur ett jämställdhetsperspektiv att ha både kvinnlig och manlig föredragare och att dela tiden och ämnet på det sätt de gjorde.
Problemet var det som hände under den andra halvtimmen. Kvinnan var påtagligt mer nervös än sin chef. Hon var förmodligen mindre erfaren, både i ämnet och i att hålla föredrag. Hon hade också lägre status i åhörarnas ögon (eftersom chefen är något av en auktoritet på området). Hennes inledande nervositet i kombination med att publiken blivit varm i kläderna av chefens öppna sätt, ledde till att det ställdes fler frågor under hennes tid än under första halvtimmen. Alla frågor var relevanta och viktiga. Av de sju som ställde frågor var fem män, alla äldre än kvinnan. Och samtliga, utom en manlig vän till kvinnan, riktade sina frågor till chefen, som beredvilligt svarade - återigen lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt.
Efter att ha fått detta extra utrymme, blev chefen ännu varmare i kläderna, och fyllde vid ett par tillfällen i hennes presentation med belysande exempel eller undantag. Något som i sig är bra att kunna göra när man föreläser ihop med någon annan. Men denna gång bidrog det till att kvinnans presentation blev helt upphackad. Under större delen av sin föreläsningstid stod hon och väntade tålmodigt på att chefen och de andra talföra männen i församlingen skulle tala färdigt.
Hade hon varit lite kaxigare eller känt att hon hade högre status skulle hon ha sett till att ta mer plats. Men då hade hon behövt avbryta dessa äldre män, och kanske riskera att förstöra den öppna och lättsamma stämning som chefen förtjänstfullt skapat.
Godhjärtade sexister
Jag är bekant med flera av männen som ställde frågorna och vet att de aldrig skulle drömma om att medvetet dominera eller diskriminera en ung kvinna. Men där och då var de för upptagna med vad de själva ville få fram, och för okunniga om hur subtil den manliga dominansen ibland är, för att upptäcka vad de deltog i. Dessutom var det så lättsam och informell stämning, att det nog kändes som att de bara bidrog till ett öppet samtalsklimat och en intressant diskussion. Likafullt bidrog de till att den kvinnliga föreläsarens utrymme beskars och att hon underordnades männen i rummet.
Såvitt jag kan bedöma, var det här en chans för den kvinnliga forskaren att som relativt ung bygga trovärdighet och självförtroende som föreläsare. Istället blev det chefens trovärdighet och självförtroende som stärktes ytterligare. Och, misstänker jag, hon kommer att ha en uppförsbacke även nästa gång hon föreläser, särskilt om hon gör det tillsammans med en äldre man.
Förändring
Vad skulle männen gjort annorlunda, då? Ja, det fanns en person i församlingen som aktivt motverkade underordningen, som de skulle kunna lära sig av. Det var mannen som ställde sin fråga direkt till den kvinnliga föreläsaren. Han väntade med sin fråga tills föreläsaren blivit lite varm i kläderna. Och han riktade tydligt sin fråga under hennes pass till henne. Han litade på att hon kunde ämnet, och att hon, om det var något hon inte kunde, skulle skulle vända sig till sin chef eller någon annan i rummet med just den specialkunskapen.
Det enda chefen bör göra annorlunda nästa gång, är att med kroppsspråk, ord eller blickar föra över frågeställarnas frågor till sin medarbetare, istället för att direkt besvara dem själv. Markera sitt förtroende för hennes kunskap - även om det skulle vara så att han säger det ännu bättre än hon. Han brast i ledarskap för att han missade en massa möjligheter att lyfta fram sin kvinnliga medarbetare.
Vad skulle kvinnan gjort annorlunda? En kompis sade efteråt:
"Hon skulle tagit mer plats, inte varit så försynt."
Kommentaren är relevant. Hon kunde ha tagit mer plats. Det är upp till henne att träna sig att göra det. Men alla som någon gång varit i minoritet och haft låg status i en grupp vet hur svårt det kan vara att avspänt och med självförtroende säga ifrån/ta sin plats. Om du inte varit i den situationen, är det svårt att veta. Därför faller ansvaret alltid tyngre på dem som tillhör majoritet och/eller har högre status i en grupp.
Ursäkterna
I foajén efter seminariet stötte jag ihop med chefen och uppskattade honom för hans kunniga och lättsamma presentation. Jag noterade också att hans medarbetares föredragning blev upphackad av frågorna som ställdes till och besvarades av honom, och avslutade med att det inte såg bra ut.
Han svarade att "Ja, men det beror nog på att jag är mer erfaren." Och därmed visade han på två viktiga saker:
Vi män dominerar nästan aldrig för att vi medvetet vill dominera här. Vi tänker nästan aldrig: "Hon ska minsann inte komma här och sticka upp". Istället har vi alltid bra förklaringar till varför det blir som det blir. Förklaringar som ofta har ett mått sanning i sig, men som leder till att vi inte ifrågasätter vårt eget beteende och funderar över hur vi kan bidra till att minska vår och andra mäns dominans.
Självupptagenhet med vår egen osäkerhet, gör att vi gärna vill framhäva vår egen kompetens, och missar att vi kanske hellre skulle använda vår kompetens till att få andra att växa.
Till hans försvar ska sägas att han efter ytterligare en förklaring från mig visserligen upprepade argumentet med hans större erfarenhet, men också lade till att han skulle tänka på det till nästa seminarium.
Så farligt var det väl inte?
Och den kvinnliga föreläsaren då? Det visade sig att initierade personer i församlingen inte såg vad som hände förrän jag påtalade det för dem. Kanske var det så att inte heller den kvinnliga forskaren märkte detta. Då var det väl inte så farligt?
- Nej, farligt var det inte. Detta händer kvinnor och en massa andra personer med låg status i en grupp varje dag, och de överlever och har hyfsat bra liv i alla fall.
Men om hon inte själv märkte vad det var som hände, är risken stor att hon tror att allt berodde på inkompetens eller osäkerhet från hennes sida. Och att hon går därifrån med en olustig känsla av att inte ha räckt till.
Om hon å andra sidan såg och förstod att de andra i rummet hade stor del i att hennes talutrymme decimerades, då är chansen stor att hon kan hantera en liknande situation i framtiden utan att känna sig dålig själv.
Berätta, brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar