Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

Kvinnor lyssnar när män snackar

Var för ett tag sedan på Women Founders' Breakfast på Minc. Även män var välkomna att prata om villkoren för kvinnor som startar upp nya företag.

Bra initiativ av Sofia Franzén som startar upp Owegoo. Viktigt tema eftersom män är överrepresenterade bland entreprenörer, och många stödsystem och framför allt nätverk runt entreprenörskap är manligt dominerade. Gratis frukost brukar vara ett bra sätt att få underfinansierade entreprenörer att dyka upp. Vi var tolv kvinnor och två män.

Till en början åt vi frukost och pratade. Efter Sofias välkomnande tog en av de kvinnliga deltagarna ordet.

- Måste bara berätta lite rolig fakta. Jag och min kollega tittade runt här precis, och då såg vi de två männen här sitta och prata medan kvinnorna som satt närmast dem lyssnade och bekräftade. Män har ett behov att ha status. När de är bland kvinnor så gäller att ju fler kvinnor som lyssnar på dem, desto högre status får dem och det tycker dem om.

Jag kan inte svära på att det var exakt detta hon sade, för jag frös liksom till och stelnade - även om jag så klart försökte se ut som mitt avspända jag.

Det var intressant att se reaktionerna. Den kvinnliga entreprenören sade det inte alls i någon anklagande ton, utan mer som ett lättsamt, sakligt konstaterande. Ändå kände jag ett starkt behov av att försvara mig. "Jag har faktiskt både ställt frågor och lyssnat på den kvinnliga företagare jag satt bredvid", ville jag säga. Jag lyckades som tur var tygla mitt behov att försvara mig.

Även några av kvinnorna såg ut att tycka det hela blev lite besvärligt. En uttryckte lite i förbigående att detta kanske inte var det bästa sättet att få folk, särskilt män, att känna sig välkomna. Flera av de andra kvinnorna såg ut att behöva tygla sin önskan att försöka få oss två män att känna oss väl till mods igen.

I ett helt annat sammanhang var jag med i en blandad grupp där kvinnorna berättade om en workshop de varit på. De redogjorde för saker de kommit på kring hur män dominerar kvinnor i olika sammanhang. De gjorde det nyanserat och utan anklagelser. Alla i gruppen kände varandra väl, och vi män visste att de här kvinnorna både respekterade och gillade oss. Vi män var också alla hyfsat medvetna om och inställda på att bidra till jämställdhet. Ändå, när vi män satte oss för oss själva och pratade om hur vi upplevt det de sagt, visade det sig att nästan alla av oss kände det som att de beskrivit män, även oss personligen, som illasinnade, brutala djur.

Båda dessa möten visar hur krävande det är att arbeta med de här frågorna. Få män dyker upp. Även de av oss som gör det har väldigt lätt att känna oss anklagade. När vi känner oss anklagade låser vi oss och får svårt att ta in vad vi faktiskt kan göra.

De flesta kvinnor känner av dessa reaktioner hos oss män och låter därför bli, eller kommer inte ens på, att de kan berätta för oss om den kvinnodiskriminering de mött. De kvinnor som faktiskt berättar löper väldigt stor risk att bli betraktade som jobbiga och socialt inkompetenta, eftersom de får oss andra att skruva på oss och känna oss obehagliga till mods.

Det som behövs är att kvinnor vågar säga hur det är och att vi män vågar komma och vågar lyssna.

Vi män behöver lära oss att en kvinna som reagerar mot diskriminering av kvinnor inte är arg på oss personligen. När vi lyckas låta bli att känna oss anklagade, finns det chans att vi läs oss ett och annat.

Kvinnor väljer bort chefskap, inte pga barnen därhemma, utan pga männen på jobbet.

- Det är inte barnen som hindrar karriären, utan arbetsplatsens villkor. 

Anna Wahl, professor i genus, organisation och ledning på KTH, berättar i Svenska Dagbladet om varför kvinnor tackar nej till chefsjobb. 

En undersökning som tidningen Chef genomfört bland kvinnliga chefer visar vad flest av dem vill ha för att ta ett nytt chefsjobb: en personlig utvecklingsplan, en coach eller ett mentorprogram och stor möjlighet att jobba hemifrån.

Att arbetplatsens villkor är viktigare än hemförhållanden är även min erfarenhet som ledarutvecklare. 

Ska du göra karriär som kvinna spelar det stor roll hur väl din överordnade chef förstår dynamiken kring män, kvinnor, genus och normer på arbetsplatsen. En manlig chef som verkligen förstår de sakerna gör det möjligt för kvinnor att nå sin verkliga potential - även om deras potential är större än hans egen.

En manlig chef som inte fattar det, missar en massa potential. Han får inte del av de kvinnor som skulle kunna prestera bättre än de män han lyfter fram. Han missar också en hel del män som vill göra karriär på andra villkor än de som råder i organisationen.

"Kvinnliga" egenskaper ger de bästa ledarna

- Hur kvinnlig är du i ditt ledarskap? 

Det finns anledning att fråga sig det enligt en ny bok jag nyligen blev tipsad om.

John Gerzema arbetar med marknadsföring och  varumärkesbyggande. Han lät 64000 personer i 125 länder kategorisera mänskliga egenskaper som ”kvinnligt”, ”manligt” eller ”neutralt”. De fick också värdera hur viktig respektive egenskap är för en bra ledare idag. De sju viktigaste sågs alla som ”feminina”:

1. Empati
2. Sårbarhet
3. Ödmjukhet
4. Inkludera
5. Generositet
6. Balans - mellan liv och arbete
7. Tålamod - långsiktighet

Egenskaper som sågs som maskulina och viktiga var beslutsamhet, uthållighet och självförtroende. Men de kom längre ner än dessa sju på listan.

Detta är ytterligare ett gott skäl för ledare och organisationer att utveckla sin genusmedvetenhet. Våra föreställningar om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” styr nämligen vårt sätt att leda, rekrytera och befordra. Min erfarenhet är att både chefer tenderar att nervärdera sina egna "kvinnliga" egenskaper när de bedömer sitt eget ledarskap. De "manliga" egenskaperna ger högre status.

För att skapa flexibla, självständiga och inkluderande organisationer behöver vi omvärdera dessa egenskaper.

Organisationer och ledare som inte värdesätter och utvecklar dessa egenskaper missar förmodligen de bästa ledarna. Och då menar jag inte bara de bästa kvinnorna, utan även de bästa männen. John Gerzemas bok heter följdriktigt "The Athena Doctrine - How Women (and the Men who Think Like Them) Will Rule the Future".

Manlig dominans i praktiken

Manlig dominans sker ofta väldigt subtilt. Brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Såg på ett öppet seminarium ett tydligt exempel på manlig dominans i praktiken. Det intressanta är att ingen av mannen avsåg eller ens märkte vad de gjorde - kanske inte ens den kvinnliga föreläsaren. Och att stämningen i rummet hela tiden var öppen och ganska gemytlig.

Ett institut skulle föredra sin årliga statistik. Chefen, vit man 50+, inledde och använde ungefär halva tiden. Han pratade lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt. Svarade på några frågor under tiden, och lämnade sedan över till en av sina forskare, en kvinna i 30-årsåldern. Bra tänkt ur ett jämställdhetsperspektiv att ha både kvinnlig och manlig föredragare och att dela tiden och ämnet på det sätt de gjorde.

Män som ger plats åt män och skapar god stämning
Problemet var det som hände under den andra halvtimmen. Kvinnan var påtagligt mer nervös än sin chef. Hon var förmodligen mindre erfaren, både i ämnet och i att hålla föredrag. Hon hade också lägre status i åhörarnas ögon (eftersom chefen är något av en auktoritet på området). Hennes inledande nervositet i kombination med att publiken blivit varm i kläderna av chefens öppna sätt, ledde till att det ställdes fler frågor under hennes tid än under första halvtimmen. Alla frågor var relevanta och viktiga. Av de sju som ställde frågor var fem män, alla äldre än kvinnan. Och samtliga, utom en manlig vän till kvinnan, riktade sina frågor till chefen, som beredvilligt svarade - återigen lättsamt, kunnigt, engagerat och ödmjukt.

Efter att ha fått detta extra utrymme, blev chefen ännu varmare i kläderna, och fyllde vid ett par tillfällen i hennes presentation med belysande exempel eller undantag. Något som i sig är bra att kunna göra när man föreläser ihop med någon annan. Men denna gång bidrog det till att kvinnans presentation blev helt upphackad. Under större delen av sin föreläsningstid stod hon och väntade tålmodigt på att chefen och de andra talföra männen i församlingen skulle tala färdigt.

Hade hon varit lite kaxigare eller känt att hon hade högre status skulle hon ha sett till att ta mer plats. Men då hade hon behövt avbryta dessa äldre män, och kanske riskera att förstöra den öppna och lättsamma stämning som chefen förtjänstfullt skapat.

Godhjärtade sexister
Jag är bekant med flera av männen som ställde frågorna och vet att de aldrig skulle drömma om att medvetet dominera eller diskriminera en ung kvinna. Men där och då var de för upptagna med vad de själva ville få fram, och för okunniga om hur subtil den manliga dominansen ibland är, för att upptäcka vad de deltog i. Dessutom var det så lättsam och informell stämning, att det nog kändes som att de bara bidrog till ett öppet samtalsklimat och en intressant diskussion. Likafullt bidrog de till att den kvinnliga föreläsarens utrymme beskars och att hon underordnades männen i rummet.

Såvitt jag kan bedöma, var det här en chans för den kvinnliga forskaren att som relativt ung bygga trovärdighet och självförtroende som föreläsare. Istället blev det chefens trovärdighet och självförtroende som stärktes ytterligare. Och, misstänker jag, hon kommer att ha en uppförsbacke även nästa gång hon föreläser, särskilt om hon gör det tillsammans med en äldre man.

Förändring
Vad skulle männen gjort annorlunda, då? Ja, det fanns en person i församlingen som aktivt motverkade underordningen, som de skulle kunna lära sig av. Det var mannen som ställde sin fråga direkt till den kvinnliga föreläsaren. Han väntade med sin fråga tills föreläsaren blivit lite varm i kläderna. Och han riktade tydligt sin fråga under hennes pass till henne. Han litade på att hon kunde ämnet, och att hon, om det var något hon inte kunde, skulle skulle vända sig till sin chef eller någon annan i rummet med just den specialkunskapen.

Det enda chefen bör göra annorlunda nästa gång, är att med kroppsspråk, ord eller blickar föra över frågeställarnas frågor till sin medarbetare, istället för att direkt besvara dem själv. Markera sitt förtroende för hennes kunskap - även om det skulle vara så att han säger det ännu bättre än hon. Han brast i ledarskap för att han missade en massa möjligheter att lyfta fram sin kvinnliga medarbetare.

Vad skulle kvinnan gjort annorlunda? En kompis sade efteråt:

"Hon skulle tagit mer plats, inte varit så försynt."

Kommentaren är relevant. Hon kunde ha tagit mer plats. Det är upp till henne att träna sig att göra det. Men alla som någon gång varit i minoritet och haft låg status i en grupp vet hur svårt det kan vara att avspänt och med självförtroende säga ifrån/ta sin plats. Om du inte varit i den situationen, är det svårt att veta. Därför faller ansvaret alltid tyngre på dem som tillhör majoritet och/eller har högre status i en grupp.

Ursäkterna
I foajén efter seminariet stötte jag ihop med chefen och uppskattade honom för hans kunniga och lättsamma presentation. Jag noterade också att hans medarbetares föredragning blev upphackad av frågorna som ställdes till och besvarades av honom, och avslutade med att det inte såg bra ut.

Han svarade att "Ja, men det beror nog på att jag är mer erfaren." Och därmed visade han på två viktiga saker:

Vi män dominerar nästan aldrig för att vi medvetet vill dominera här. Vi tänker nästan aldrig: "Hon ska minsann inte komma här och sticka upp". Istället har vi alltid bra förklaringar till varför det blir som det blir. Förklaringar som ofta har ett mått sanning i sig, men som leder till att vi inte ifrågasätter vårt eget beteende och funderar över hur vi kan bidra till att minska vår och andra mäns dominans.

Självupptagenhet med vår egen osäkerhet, gör att vi gärna vill framhäva vår egen kompetens, och missar att vi kanske hellre skulle använda vår kompetens till att få andra att växa.

Till hans försvar ska sägas att han efter ytterligare en förklaring från mig visserligen upprepade argumentet med hans större erfarenhet, men också lade till att han skulle tänka på det till nästa seminarium.

Så farligt var det väl inte?
Och den kvinnliga föreläsaren då? Det visade sig att initierade personer i församlingen inte såg vad som hände förrän jag påtalade det för dem. Kanske var det så att inte heller den kvinnliga forskaren märkte detta. Då var det väl inte så farligt?

- Nej, farligt var det inte. Detta händer kvinnor och en massa andra personer med låg status i en grupp varje dag, och de överlever och har hyfsat bra liv i alla fall.

Men om hon inte själv märkte vad det var som hände, är risken stor att hon tror att allt berodde på inkompetens eller osäkerhet från hennes sida. Och att hon går därifrån med en olustig känsla av att inte ha räckt till.

Om hon å andra sidan såg och förstod att de andra i rummet hade stor del i att hennes talutrymme decimerades, då är chansen stor att hon kan hantera en liknande situation i framtiden utan att känna sig dålig själv.

Berätta, brukar du lägga märke till när män dominerar och kvinnor underordnar sig?

Omedvetet ojämställd

Kliver på det stora jumbojet-planet som ska ta mig till Sydafrika. Planet är indelat i olika avdelningar. Passerar business class, med mycket större skärmar och säten som blir till härliga sängar. Härligt för tolvtimmars flygning. Noterar att det denna gång faktiskt sitter en kvinna i business class bland alla män.

När jag hittat min plats börjar jag prata med passageraren bredvid. Medelålders kvinna på väg till Sydafrika för en lång weekend.

"Min man sitter i business class" berättar hon.

"Aha, I herravdelningen" försöker jag skämta. Inser att jag är lite djärv. Funkar ofta som lättsam öppning att våga det. Hon är inte beredd att le åt skämtet, utan börjar förklara sig, som för att säga att det är inte för att han är man som han åker första klass:

"Han reser i jobbet. Ska besöka ett företag. Jag följer bara med och betalar för min biljett själv."

Det visar sig också att det är första gången hon följer med på en affärsresa.

"Vi har stora barn nu. Min son är tjugo och på lång resa i Australien. Dottern är sjutton och ensam hemma för första gången."

Låter alltså som den ganska vanliga uppdelningen. kvinnan hemma med barnen och markservicen. mannen på jobb och jobbresor. Precis som det är i min familj just nu. Jag på resa. Barn och fru hemma. Men hos henne en ovilja eller oförmåga att se att det har att göra med att han är man och hon kvinna. Hon förklarar det med att det är så de har gjort, ser inte att vår könstillhörighet gör att vi har olika förväntningar på oss, olika möjligheter och därför styrs i våra val.

Först tänker jag att så stort är vårt behov av att rationalisera våra beslut, få dem att se väl genomtänkta ut. Inser sedan att det inte är det som är problemet. När vi fattar beslut tror vi att vi alltid gör det på individuella, förnuftiga grunder, och att vi aldrig påverkas av strukturer och andras förväntningar.

Liksom vi tror att vi inte påverkas av reklam...