Var för ett tag sedan på Women Founders' Breakfast på Minc. Även män var välkomna att prata om villkoren för kvinnor som startar upp nya företag.
Bra initiativ av Sofia Franzén som startar upp Owegoo. Viktigt tema eftersom män är överrepresenterade bland entreprenörer, och många stödsystem och framför allt nätverk runt entreprenörskap är manligt dominerade. Gratis frukost brukar vara ett bra sätt att få underfinansierade entreprenörer att dyka upp. Vi var tolv kvinnor och två män.
Till en början åt vi frukost och pratade. Efter Sofias välkomnande tog en av de kvinnliga deltagarna ordet.
- Måste bara berätta lite rolig fakta. Jag och min kollega tittade runt här precis, och då såg vi de två männen här sitta och prata medan kvinnorna som satt närmast dem lyssnade och bekräftade. Män har ett behov att ha status. När de är bland kvinnor så gäller att ju fler kvinnor som lyssnar på dem, desto högre status får dem och det tycker dem om.
Jag kan inte svära på att det var exakt detta hon sade, för jag frös liksom till och stelnade - även om jag så klart försökte se ut som mitt avspända jag.
Det var intressant att se reaktionerna. Den kvinnliga entreprenören sade det inte alls i någon anklagande ton, utan mer som ett lättsamt, sakligt konstaterande. Ändå kände jag ett starkt behov av att försvara mig. "Jag har faktiskt både ställt frågor och lyssnat på den kvinnliga företagare jag satt bredvid", ville jag säga. Jag lyckades som tur var tygla mitt behov att försvara mig.
Även några av kvinnorna såg ut att tycka det hela blev lite besvärligt. En uttryckte lite i förbigående att detta kanske inte var det bästa sättet att få folk, särskilt män, att känna sig välkomna. Flera av de andra kvinnorna såg ut att behöva tygla sin önskan att försöka få oss två män att känna oss väl till mods igen.
I ett helt annat sammanhang var jag med i en blandad grupp där kvinnorna berättade om en workshop de varit på. De redogjorde för saker de kommit på kring hur män dominerar kvinnor i olika sammanhang. De gjorde det nyanserat och utan anklagelser. Alla i gruppen kände varandra väl, och vi män visste att de här kvinnorna både respekterade och gillade oss. Vi män var också alla hyfsat medvetna om och inställda på att bidra till jämställdhet. Ändå, när vi män satte oss för oss själva och pratade om hur vi upplevt det de sagt, visade det sig att nästan alla av oss kände det som att de beskrivit män, även oss personligen, som illasinnade, brutala djur.
Båda dessa möten visar hur krävande det är att arbeta med de här frågorna. Få män dyker upp. Även de av oss som gör det har väldigt lätt att känna oss anklagade. När vi känner oss anklagade låser vi oss och får svårt att ta in vad vi faktiskt kan göra.
De flesta kvinnor känner av dessa reaktioner hos oss män och låter därför bli, eller kommer inte ens på, att de kan berätta för oss om den kvinnodiskriminering de mött. De kvinnor som faktiskt berättar löper väldigt stor risk att bli betraktade som jobbiga och socialt inkompetenta, eftersom de får oss andra att skruva på oss och känna oss obehagliga till mods.
Det som behövs är att kvinnor vågar säga hur det är och att vi män vågar komma och vågar lyssna.
Vi män behöver lära oss att en kvinna som reagerar mot diskriminering av kvinnor inte är arg på oss personligen. När vi lyckas låta bli att känna oss anklagade, finns det chans att vi läs oss ett och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar