Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

När en bankchef fattar sin roll som man med makt

Det händer ibland att en vit man fattar vad det innebär att vara mitt i normen på en maktposition. Och det händer att en vit man förstår hur hans position kan användas för att främja jämställdhet och mångfald.

Här är vad Anders Karlsson, Swedbanks riskchef, sade till en samling s.k. high potentials, kvinnliga och manliga unga förmågor i företaget.

”Ni har potential. Många av er är kvinnor. Många av er har bakgrund i andra länder än Sverige. Er sexuella läggning vet jag inte och bryr jag mig inte om. Ni har en viktig fiende till era möjligheter att göra karriär. Vet ni vem det är?”

Lång tystnad.

”Jag!”

”Jag är en medelålders, heterosexuell, vit man, och jag har genom åren omedvetet men effektivt sett till att 60-65 % av befolkningen inte kunnat avancera här. Nu vill jag göra annorlunda. Och det är svårt. För att inte falla tillbaka i gamla hjulspår har jag som chef skaffat mig några levnadsregler. Vid två likvärdiga kandidater till en post kommer jag alltid att välja kvinna före man och balt eller annat ursprung före svensk.”

Efter föreläsningen fick han genast fyra personer efter sig. Fyra män i 35-årsåldern De var upprörda.

”Det här är ju inte rättvist!” sade en av dem.

”Vänta här nu”, svarade riskchefen, ”sätt dig ner och lyssna på dig själv. Kvinnor och personer från utomeuropeiska länder har levt med orättvisa i åtminstone tvåhundra år. Vill du att jag ska tycka synd om dig nu? Det kommer jag inte att göra.”

”Men menar du att jag inte kommer att kunna göra karriär här!?” sade en annan.

”Jo, det kommer du att göra - men bara om du är bäst. Inte för att du är man.”

Jag älskar mina muslimska vänner

Salaam Alaikum!

Händelserna i Frankrike nyligen är fruktansvärda och tragiska. Jag blir förbannad på hur djupt effekterna av förtryck och diskriminering satt sig i oss alla. Hur brutalitet och rädsla från kolonialism och rasism förvrider verklighetsuppfattningen hos både kolonialisatörer och koloniserade - även flera hundra år efter - och leder till förvirrat grymma dåd som detta mord på karikatyrtecknare.

Samtidigt är det hoppfullt att se människors godhet och mod visa sig i dessa stunder. Genom modiga ställningstaganden, effektivt organiserande av manifestationer och kloka tankar.

Jag älskar många muslimer, vänner och bekanta med muslimsk tro, som jag ser bidra till en bättre och mänskligare värld.

Alla har vi de senaste decennierna fått till oss absurda budskap om muslimer. En del av oss som lever i västerländska länder är rädda för muslimer. I länder som fört krig mot muslimska länder är fler rädda.

Satirtidningen Charlie Hebdo har såvitt jag kan förstå förstärkt missvisande och förnedrande budskap av både muslimer, judar och kristna. Det är inte en anledning att mörda dem, liksom det faktum att de mördats inte är en anledning att blunda för att tidningen bidragit till exempelvis islamofobi och antisemitism.

Diskriminerande budskap införlivas ofta av den diskriminerade gruppen. Det får en del muslimer att försöka vara osynliga som muslimer och att tysta sina känslor och tankar - allt för att undvika nya misstankar och anklagelser.

Jag hör om muslimer som är rädda för övervakning, som inte pratar fritt på telefon och som är väldigt försiktiga med vad de skriver på sociala media. Dessa budskap införlivas så till den grad att människor börjar misstro sig själva. Se Jonas Hassem Kemiri pjäs "Jag ringer mina bröder".

De av oss som inte är muslimer lägger mycket energi på att ondgöra sig över antingen muslimer eller terrorister eller rasister i den egna målgruppen.

Min egen tro är en tro på att vi alla människor har en inneboende potential för godhet, intelligens och kärlek. I den mån den potentialen inte visar sig beror det på negativa erfarenheter som vi utsatts för och inte kunnat bearbeta. Om vi tar alla omständigheter i beräkning, har vi alla alltid gjort vårt bästa. Det betyder inte att handlingar som dessa ska accepteras eller förminskas, bara att det går att förstå hur en människa kan sjunka så lågt.

Vi behöver samtal, reflektion och bearbetning, inte slagord och slagträn. Jag föreslår att vi alla samtalar med varandra om vad som hänt:

• Hur känner du inför händelserna i Frankrike?
• Hur är ditt liv som muslim/icke-muslim idag?

Vi behöver prata om och bearbeta våra känslor kring dessa händelser. Du kan enkelt hjälpa till: fråga omtänksamt och lyssna respektfullt.