ONL191

Some weeks ago, I started Online Networked Learning (ONL), a university course about online education. This blog post is part of the assignments for that course.

The whole setup of ONL works well with Google Drive, Zoom, web page and so on. A solid team with what seems like good resources and competence around. Also, interesting to meet researchers and university teachers from many other countries.

Confusion and frustration are however also important feelings so far. It's not a full time course, so slow is necessary and good. The course is designed for students to ease into the platforms and resources used. The idea behind that is good, but for me it gets too fuzzy and too slow.

I consider myself a confident resident of the Internet (although my teenagers sometimes point me to areas where I'm at a loss). Apparently, this confidence make me not finding it worthwile to take time familiarizing myself with the tools for the sake of feeling confident of how they work. I have used them all before and believe I know how they work. So, the first couple of weeks, with no concrete study assignment felt like they didn't contribute to my knowledge.

The technical setup is new for the ONL team as well, which has led to some understandable glitches. This has led to comments and apologies from the teachers and facilitators. I have noticed that these comments (understandable as they are) triples or quadruples the time that the technical issue took from the webinar or group meeting. I also think that for a student who don't feel comfortable using the technical platforms, these comments may strengthen the lack of confidence. So, one lesson for me is to make sure that when I do live events online, I will have an assistant responsible for fixing technical issues, and I will work hard to minimize my comments about the technology.

The teaching method is Problem Based Learning, something I have been interested in before but never tried. It has been amusing to see how hard my group, including me, has had (still has?) to get what e are actually supposed to do. I look forward to getting clearer on how this method works and how it empowers students.

Vad man lär sig i paljettklänning - Insikter från en maskerad

Härom helgen dansade jag - en medelålders, skäggig genuskonsult - i en smal silvrig paljettklänning på en maskerad. Det blev en fantastisk kväll och en bra vidareutbildning i genus.

Voltigeryttarinna på cirkusfest.

Rädd att bryta normen

Jag hade tänkt köra safe och ha vanliga festkläder, bara lite mer färgglada, och säga att jag var cirkuspublik eller något. Cirkusmomentet skulle vara hängslen och en fluga. Men min sambo blev sjuk och därmed hennes paljettklänning ledig. Det var en lite roligare och mer vågad utklädnad. Så jag tog med den i en påse. Jag vågade inte ta tunnelbanan i klänningen.

På vägen dit började jag få kalla fötter. "Nej, jag skiter i att byta om till kvinna." Det kändes pinsamt och fel. 

Väl på plats såg jag att min kompis värden, för kvällen utklädd och sminkad till Roy i Siegfried & Roy, besviken undrade vad jag hade klätt ut mig till. Jag hörde mig själv säga att jag har maskeraddräkten i påsen och bara skulle byta om. Han såg förväntansfull ut. 

Med lätt ångest i bröstet gick jag in på en liten toalett och bytte om. Klänningen satt ännu tajtare och min hud var ännu barare än när jag provade den hemma och i mitt huvud provade jag olika argument för att komma ut och förklara varför jag inte bytt om. Men till slut tog jag mod till mig och gick ut som voltigeryttarinna.

Mer uppskattad som kvinna än som man

Jag gjorde, om jag får säga det själv, succé som kvinna. ALDRIG att jag har fått så mycket uppskattningar för mitt yttre på en kväll. Min manliga fåfänga blev lite störd av detta och jag beklagade mig skämtsamt för en kvinna på festen: 

"Lite tråkigt att jag ska behöva klä ut mig till kvinna för att folk ska tycka att jag är snygg och säga det."

Svaret kom snabbt och lite surt:

"Det är inte konstigt. När du är man får du uppskattning för din kompetens och ditt intellekt. Som kvinna är det ditt yttre som uppskattas - oavsett din kompetens och intellekt."

Hon gick vidare och jag stod kvar med en lätt skam över att inte ha gjort den kopplingen själv utan bara koketterat över smickret jag fick. Jag hade trott att uppskattningarna bara handlade om mig och huruvida jag var snygg eller ej - när de ännu mer handlar om vilken roll jag ges som man respektive kvinna. 

Nåväl, jag svepte en alkoholfri och peppade mig själv med att det inte är lätt att ha full koll under sin första kväll som kvinna. Sedan följde en hel radda insikter.

De enklaste insikterna var praktiska och konkreta. 

Fett syns bättre i tajta kläder

Eftersom klänningen var åtsittande, behövde jag tänka mer på att hålla in magen än jag gör i mina skjortor. Jag märkte att jag inte var van att låta min kropp synas på det viset. Om det här var kläderna jag förväntades bära skulle jag förmodligen tänka mer på min vikt. 

"Vad gör jag om jag får stånd? "

Även snoppen putade i vissa vinklar. Pinsamt. Och om den skulle resa sig skulle den bli ännu tydligare. Det kunde bli både pinsamt och intressant. Störigt att vara så mycket kropp plötsligt, att ha färre möjligheter att själv i stunden bestämma vad jag vill visa eller ej. 

Att jag var mycket mer kropp blev tydligt också genom att flera män jag hälsade på snabbt och oreflekterat lätt sin blick vandra ner och upp igen över min kropp medan vi presenterade oss. 

Var gör jag av mobilen?

Det är svårt att ha plånbok och mobiltelefon på sig om ens kläder är tätt åtsittande och utan fickor. Eftersom klänningen skulle framhäva mina former, helst smala, kunde jag inte ha något under den som putar ut - och förstör formen. Och det fanns inte ens någon ficka eller upphängning där jag kunde förvara den. Det som jag vanligtvis bär på mig och inte behöver tänka så mycket på behövde jag nu förvara någon annanstans och hålla koll på. Även om jag haft en handväska med mig hade jag behövt hålla reda på den. Störigt. 

Att visa upp bar hud är vackert - men kallt

Det var en vacker kväll, men tillräckligt kall för att jag skulle märka att en långärmad skjorta är väldigt mycket varmare än bara axlar och armar. Tur att det var den mest dansanta festen jag varit på på mycket länge så jag kunde hålla mig varm på det viset. 

Under middagen började jag fundera över hur jag skulle dansa i klänningen. Med all uppskattning jag fick för min kvinnliga karaktär ville jag kunna dansa in character. En bordsdam utklädd i liten kvinnlig cirkusdirektörshatt och en svart dräkt som var ännu tajtare än min lovade att visa mig. Och hon tyckte att jag borde ha rött läppstift.

Smink hade jag helt glömt bort (eller förträngt). Jag hade inget läppstift med mig - det brukar jag inte heller behöva hålla reda - men det hade hon. Jag insåg att jag förmodligen bara skulle kladda runt och sade det, varpå hon erbjöd sig att måla mina läppar där vid middagsbordet - vilket kändes lite för intimt, tills hon började. Hon försökte verkligen koncentrera sig på läppstiftet men kunde inte. Hon knäckte sig i återkommande skrattanfall medan jag satt och försökte pluta på det mest målarvänliga sättet. Att måla läpparna på en man gick så starkt emot hennes bild av hur en man ska vara och vad en man ska höra att det brast för henne.

Bredare register öppnade sig

Cirkusdirektören visade mig eleganta moves som passade i smal klänning. Rörelserna handlade mycket om att röra höft och överkropp, inga stora steg eller yviga gester. Kände mig lite knölig och stel men tror att jag fick till några av dem rätt bra. 

I klänningen hade jag ursäkt att dansa både "manligt" och "kvinnligt", vilket var en befrielse. Jag fick tillgång till ett bredare register av uttryck och började känna fördelarnatt med att välja en genusöverskridande identitet. 

En man i klänning är inte så hotfull

Det allra roligaste var responsen jag fick på min dans. Stämningen och vibbarna blev helt annorlunda när jag dansade med (mittemot) någon. Flera gånger insåg jag att den kontakt som vi nu har skulle vi aldrig fått om jag haft mina svennekläder på mig. Både för mig och för hon jag dansar med skulle vår dans haft helt andra implikationer om jag varit i min mansroll. Vi kunde ta ut svängarna och mötas mycket mer än jag brukar vara med om annars. Eftersom jag var i klänning sökte jag inte bekräftelse på min manlighet, min manliga attraktionsförmåga. Och då fick jag kontakt, respekt och uppskattning. 

En man i klänning är hotfull

Att dansa med män var jag däremot uppenbarligen inte redo för. De gånger jag hamnade mittemot en man kände jag oro: "Vad tror han nu att jag vill? Och hur ser det här ut egentligen?" Uppenbarligen en del omedveten homofobi kvar att bearbeta. 

Vi dansade timvis. Jag var väldigt glad att jag valt att ta mina vanliga låga skor. Jag hade inte kunnat dansa lika länge i klackar. 

Men skavsåren på insidan av mina armar lärde mig att även vackra paljetter är ganska skarpa i kanterna. 

Festen blev den bästa jag varit på på flera år. Och jag tänkte flera gånger: "Jag vill aldrig mer gå på fest i byxor!"

Tryggheten i att vara man i normen

Men när festen var slut var jag tacksam att kunna byta om till min vanliga svennedräkt, byxor och skjorta. Jag var rädd att som man i klänning provocera någon stockholmsk man som på grund av alkohol eller andra droger tappat förmågan att kontrollera sin ilska.

Som kvinna skulle jag förmodligen varit rädd att min klänning skulle egga någon berusad man som tappat förmågan att kontrollera sitt begär eller sitt stela behov att förminska och dominera.

När en bankchef fattar sin roll som man med makt

Det händer ibland att en vit man fattar vad det innebär att vara mitt i normen på en maktposition. Och det händer att en vit man förstår hur hans position kan användas för att främja jämställdhet och mångfald.

Här är vad Anders Karlsson, Swedbanks riskchef, sade till en samling s.k. high potentials, kvinnliga och manliga unga förmågor i företaget.

”Ni har potential. Många av er är kvinnor. Många av er har bakgrund i andra länder än Sverige. Er sexuella läggning vet jag inte och bryr jag mig inte om. Ni har en viktig fiende till era möjligheter att göra karriär. Vet ni vem det är?”

Lång tystnad.

”Jag!”

”Jag är en medelålders, heterosexuell, vit man, och jag har genom åren omedvetet men effektivt sett till att 60-65 % av befolkningen inte kunnat avancera här. Nu vill jag göra annorlunda. Och det är svårt. För att inte falla tillbaka i gamla hjulspår har jag som chef skaffat mig några levnadsregler. Vid två likvärdiga kandidater till en post kommer jag alltid att välja kvinna före man och balt eller annat ursprung före svensk.”

Efter föreläsningen fick han genast fyra personer efter sig. Fyra män i 35-årsåldern De var upprörda.

”Det här är ju inte rättvist!” sade en av dem.

”Vänta här nu”, svarade riskchefen, ”sätt dig ner och lyssna på dig själv. Kvinnor och personer från utomeuropeiska länder har levt med orättvisa i åtminstone tvåhundra år. Vill du att jag ska tycka synd om dig nu? Det kommer jag inte att göra.”

”Men menar du att jag inte kommer att kunna göra karriär här!?” sade en annan.

”Jo, det kommer du att göra - men bara om du är bäst. Inte för att du är man.”

Jag älskar mina muslimska vänner

Salaam Alaikum!

Händelserna i Frankrike nyligen är fruktansvärda och tragiska. Jag blir förbannad på hur djupt effekterna av förtryck och diskriminering satt sig i oss alla. Hur brutalitet och rädsla från kolonialism och rasism förvrider verklighetsuppfattningen hos både kolonialisatörer och koloniserade - även flera hundra år efter - och leder till förvirrat grymma dåd som detta mord på karikatyrtecknare.

Samtidigt är det hoppfullt att se människors godhet och mod visa sig i dessa stunder. Genom modiga ställningstaganden, effektivt organiserande av manifestationer och kloka tankar.

Jag älskar många muslimer, vänner och bekanta med muslimsk tro, som jag ser bidra till en bättre och mänskligare värld.

Alla har vi de senaste decennierna fått till oss absurda budskap om muslimer. En del av oss som lever i västerländska länder är rädda för muslimer. I länder som fört krig mot muslimska länder är fler rädda.

Satirtidningen Charlie Hebdo har såvitt jag kan förstå förstärkt missvisande och förnedrande budskap av både muslimer, judar och kristna. Det är inte en anledning att mörda dem, liksom det faktum att de mördats inte är en anledning att blunda för att tidningen bidragit till exempelvis islamofobi och antisemitism.

Diskriminerande budskap införlivas ofta av den diskriminerade gruppen. Det får en del muslimer att försöka vara osynliga som muslimer och att tysta sina känslor och tankar - allt för att undvika nya misstankar och anklagelser.

Jag hör om muslimer som är rädda för övervakning, som inte pratar fritt på telefon och som är väldigt försiktiga med vad de skriver på sociala media. Dessa budskap införlivas så till den grad att människor börjar misstro sig själva. Se Jonas Hassem Kemiri pjäs "Jag ringer mina bröder".

De av oss som inte är muslimer lägger mycket energi på att ondgöra sig över antingen muslimer eller terrorister eller rasister i den egna målgruppen.

Min egen tro är en tro på att vi alla människor har en inneboende potential för godhet, intelligens och kärlek. I den mån den potentialen inte visar sig beror det på negativa erfarenheter som vi utsatts för och inte kunnat bearbeta. Om vi tar alla omständigheter i beräkning, har vi alla alltid gjort vårt bästa. Det betyder inte att handlingar som dessa ska accepteras eller förminskas, bara att det går att förstå hur en människa kan sjunka så lågt.

Vi behöver samtal, reflektion och bearbetning, inte slagord och slagträn. Jag föreslår att vi alla samtalar med varandra om vad som hänt:

• Hur känner du inför händelserna i Frankrike?
• Hur är ditt liv som muslim/icke-muslim idag?

Vi behöver prata om och bearbeta våra känslor kring dessa händelser. Du kan enkelt hjälpa till: fråga omtänksamt och lyssna respektfullt.

Del 7: Maktlöshet och distansering

Jag är för både Israel & Palestina

Situationen i Palestina, en av världens allra svåraste konflikter, behöver mångas hjärtan och intellekt för att närma sig en lösning. De av oss som inte berörs direkt av konflikten behöver bestämma oss för att låta den här konflikten vara viktig för oss, bestämma oss för att även det här är en del av vår värld. 

Vi som inte drabbas direkt av kriget, särskilt de av oss som har förfäder från Sverige, kan lätt känna saker i stil med: "Men måste de hålla på och bråka?! Kan de inte bara leva i fred - som vi!" Det är en känsla som vi kan välja att dölja oss bakom, för att slippa erkänna att vi också har del i den här konflikten. Vi har det både genom antisemitismen i vårt land, vår roll i andra världskriget och decennierna därefter, samt genom att många svenskar har nära relationer i Mellanöstern.

Alla, oavsett om vi drabbas eller ej av kriget, har en tendens att fastna i passiva maktlöshetskänslor. Varje steg vi tar för att komma ut passivitet är både ett bidrag till att på sikt lösa ett steg för vår egen utveckling.

Det är aldrig vettigt att döma oss själva som för små, för dåligt informerade eller för mycket eller lite av något annat för att låta bli att göra vad vi kan. 

Vi behöver utgå från att vi kan göra skillnad. Var och en av oss behöver fundera på vad det betyder i just ditt fall. De "små" sakerna, som att lyssna på personer vars familjer och släktingar drabbas är lika viktigt som "större" saker som att ställa politiska krav. Agera sedan för att göra skillnad, utifrån var du befinner dig.

Vårt självständiga tänkande och vår individuella omsorg behövs - oavsett vilken vår bakgrund är.

Låt oss se till att skaffa kunskap - för att få en så fullständig bild som möjligt i allt som är tillgänglig för oss, genom att lyssna på dem som drabbas. Lyssna mer än vi förklarar. Förutom att du skaffar dig kunskap är det dessutom ett erkännande av det lidande den du lyssnar på utstår och ett sätt för den personen att bearbeta sina upplevelser.

Vi måste konfrontera vår egen självgodhet, vår vilja att antingen välja sida eller hålla distans, som om det som sker inte har något med oss att göra.

Låt oss lära oss mer om situationen och engagera våra hjärtan och vårt tänkande i det som händer. Det händer i vår värld. 

Vi kan spela en roll. Vem vi än är, så är vi engagerade. Låt oss kliva ur vår försiktighet och tänka, prata, lyssna och agera kraftfullt. Hur den kraftfullheten ser ut är upp till var och en av oss, beroende på vilket sammanhang vi lever och verkar i.

Vi behöver göra det för alla våra systrar och bröder i Palestina och Israel - och för vår egen integritet.

[föregående del: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser]

_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser

Jag är för både Israel och Palestina

Eftersom judar i århundraden har använts som syndabockar i västerlandet, har antisemitismen spelat en viktig roll för att hålla alla slags förtryck på plats. Vi har sett i nazisternas Tyskland och i andra länder som utvecklats i repressiv riktning hur antisemitismen använts för att slå in en kil mellan människor som avviker från normen genom identitet eller radikalt engagemang.

Judar är en av de första grupperna som utsätts i ett repressivt samhälle, eftersom deras historiska (och nutida) roll som mellanhänder gör att de lätt kan framställas som syndabockar. Om de av oss som inte är judar inte står upp mot antisemitism, står vi försvagade när repressionen riktar in sig på andra grupper, såsom andra invandrare, muslimer, homosexuella, fackligt aktiva och så vidare.

I Europa spelar antisemitismen en viktig roll för att hålla förtryck i allmänhet på plats. Att vara medveten om och förstå antisemitismen är därför viktigt inte bara för judars skull, utan för alla grupper som diskrimineras och förtrycks.

[föregående del: Antisemitismen i dagens konflikt - nästa del: Vår känsla av maktlöshet och distansering

_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa föralla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Jag är för både Israel & Palestina

Antisemitism som skapat rädsla

Israels agerande kan inte ursäktas, det är folkrättsvidrigt.

Men för att vi ska kunna bidra till en lösning av konflikten behöver det förklaras och förstås utifrån en större kontext av antisemitism. Århundraden av antisemitism och judisk skräck, förintelsen i mitten av förra århundradet samt årtionden av israelisk skräck för grannar som vill utplåna deras stat. Djupt rotade erfarenheter av sårbarhet och utsatthet.

Dessa rädslor är lätta att använda för att skapa stöd för krigshandlingar såsom skett nu i sommar.

Hur antisemitismen funkat i sommarens mediastorm

Kriget i Gaza är inte den enda fasansfulla konflikten i världen i sommar. Och vi reagerar inte alltid lika kraftigt när länder begår fruktansvärda handlingar som drabbar civilbefolkningar. En anledning att reaktionen varit starkare i denna konflikt  Uppmärksamheten som denna konflikt fått är ett exempel på hur antisemitism fungerar - judar porträtteras och fokuseras på som de värsta förövarna i världen.

Missförstå mig inte: det är rätt och riktigt att reagera mot Israels övergrepp och att kräva stopp för dem, men om vi samtidigt är omedvetna om hur antisemitismen fungerar bidrar vi till att låta judars historiska roll i västvärlden upprepa sig. Vissa judar gör smutsjobbet åt de verkliga makthavarna. Judar som grupp får skulden och de verkliga makthavarna kan, likt Pontius Pilatus, två sina händer och se oskyldiga ut.

Det hela är ett arrangemang som är fruktansvärt, eftersom vi vet att i förlängningen av denna särbehandling har vi förintelsen. Och eftersom vi vet att nationalistiska, rasistiska och nazistiska strömningar för närvarande är på frammarsch i Europa. 

[föregående del: Antisemitiska strukturer - nästa del: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser]
_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Del 4: Antisemitiska strukturer

Jag är för både Israel & Palestina

Judars roll i Europa

En viktig grogrund för antisemitismen har alltid handlat om att judar har getts roller som mellanhänder, som gör en del av det smutsiga arbetet åt dem som har den verkliga ekonomiska och politiska makten. I flera århundraden innebar detta att judar fick tillåtelse att bosätta sig i flera europeiska länder, och fick möjlighet att driva handel samt utlåning mot ränta, verksamheter som ansågs giriga eller till och med syndiga i de kristna länderna. Det gav visserligen vissa judar en viss ekonomisk makt, men den makten var alltid villkorad till de verkliga makthavarnas godkännande. Och det gav judarna ett dåligt rykte. 

Judarnas hela existens i Europa har alltid varit villkorad, utlämnad till makthavarnas godtycke och till majoritetsbefolkningens sinnesstämning. Rollen som mellanhänder gör att judar lätt kan göras till syndabockar. I tider av kris har judarnas dåliga rykte vuxit till hat mot judar som grupp. Judar blir syndabockar som orsaken till orättvisor, för att några av dem fått positioner med en del verklig makt - och en hel del skenbar makt. Den makt vissa judar får är alltid villkorad av att de behöver göra det smutsiga arbete som gagnar dem som verkligen är "ansvariga". Såsom antisemitismen funkat och fortfarande funkar i våra länder, klandras sedan judar som grupp för orättvisor och policies, som egentligen de med verklig makt bär ansvar för.

Nazisternas brott mot den judiska befolkningen är ett extremt exempel på detta, men det är bara ett i raden av många exempel på hur missnöje med judar manipulerats på detta sätt genom århundraden i Europa.

Israels roll i Mellanöstern är ett utslag av antisemitism

Om vi så tittar på Israel och Palestina: Det formella syftet med upprättandet av Israel som stat efter andra världskriget var att ge judar ett eget land, vilket de saknat under tusentals år av flykt. I praktiken har detta upplägg blivit till ytterligare ett upplägg som gynnar antisemitism, genom att judar återigen gavs rollen som mellanhand. Israel är den viktigaste allierade för USA och västvärlden i Mellanöstern. Israel har ett strategiskt geografiskt läge som gör det möjligt för USA att via Israel hålla många oljeproducerande länder i Mellanöstern i schack. 

Israels inrättande innebar att andra världskrigets västerländska segrarmakter gav den nya staten politiskt och moraliskt mandat att utöva förtryck av araber. USA tillhandahåller sedan dess militära och ekonomiska resurser vilket gör det möjligt för Israel att agera "polis" åt västvärlden i Mellanöstern, något som USA tjänar på utan att behöva ta skulden för det.

I sommarens konflikt har USA reagerat kraftfullare än tidigare mot israeliska arméns övergrepp – även om de samtidigt försett Israel med många av de vapen som använts i kriget. Det är både ett tecken på att Israels agerande strider mot folkrätten och ett exempel på att Israel kan utöva sin makt bara så länge de har godkännande från USA.

I praktiken innebär Israels agerande och omvärldens reaktion att uppmärksamheten i både västvärlden och Mellanöstern vänds bort från det som är dessa folks verkliga intressen, så att de inte organiserar sig mot dem som faktiskt tjänar på exploateringen. 

Det ser ut som att det bara är Israel som ligger bakom palestiniernas situation, fast det egentligen är västmakterna som har skapat hela situationen genom att upprätta Israel utan att lösa palestiniernas situation, och att det som görs ofta gagnar västs och västerländska företags intressen.

Israel agerar alltså mellanhand i Mellanöstern åt USA och Västeuropa. Det ger visserligen Israel en viss makt i regionen. Men det är en villkorad befogenhet som gör att israeler och, i förlängningen alla judar, kan klandras och hatas som "the bad guys", för att de agerar på antiarabiska attityder och fördomar som är rådande även i våra egna länder. 

[föregående del: Antisemitiska uttalanden - nästa del: Antisemitismen i dagens konflikt

_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa för alla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Jag är för både Israel & Palestina

Vi behöver också förstå vad antisemitism är. Antisemitism är inte bara nazisternas förintelse eller hat mot människor som är judar, vilket de flesta av oss tar avstånd från. Det är mycket mer komplicerat än så. 

Generaliseringar

De flesta debattörer förstår att generaliseringar om judar och israeler gynnar antisemitism. Den typen av generaliseringar är en slags antisemitism i sig, eftersom de innebär ett kollektivt fördomsfullt dömande som drabbar helt oskyldiga. Jag känner många judar som är för en palestinsk stat och mot Israels ockupation. Politiska, ekonomiska och militära beslutsfattare är de som ska ställas till svars för folkrättsliga handlingar, inte hela folk. Därför ska vi inte lägga skulden för övervåldet i Gaza på "judar" eller "israeler", utan på "Israel" som stat eller "den israeliska armén".

Jämförelser med nazister

En annan form av antisemitism som inte är självklar för alla, är jämförelser mellan palestiniernas situation med förintelsen av judar under andra världskriget. Den här typen av jämförelser spelar antisemitismen i händerna på flera olika sätt. 

För det första är det en förtäckt generalisering om judar. De flesta judar som lever idag levde inte under andra världskriget.

För det andra innebär jämförelsen att man indirekt säger att judar har ett större moraliskt ansvar att vara goda än andra. Även om det är en mänsklig, spontan känsla att någon som blivit utsatt för något dåligt "lär" sig att inte göra så mot andra, så vet vi alla av egen erfarenhet att den känslan är naiv, att vi människor inte funkar så. Vi gör det alla hela tiden i både stort och smått, utsätter andra för dålig behandling som vi själva blivit utsatta för.

För det tredje kan jämförelsen tolkas som en anklagelse: "Om ni judar beter er så illa, var det kanske inte så orätt av nazisterna att göra detsamma mot er."

[föregående del: Antiarabismen i situationen - nästa del: Antisemitiska strukturer

_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa föralla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Del 2: Antiarabismen i situationen

Jag är för både Israel & Palestina

Antiarabismen i Israel-Palestina-konflikten består i att de människor som har arabiskt ursprung inte värderas lika högt som människor med europeiskt och amerikanskt ursprung. Detta sker i media och i våra sinnen. Denna nervärdering av arabiska folk är bakgrunden till att väst efter andra världskriget kunde låta Israel bli en judisk stat utan att ha en lösning för de araber som redan levde där.

Den orättvisa behandlingen av palestinierna måste konfronteras. De antiarabiska fördomar som finns i vår västerländska kultur gör att vi tillåter palestinier fördrivs, förtrycks och dödas, som om deras liv betyder mindre. Dessa fördomar måste vi konfrontera i oss själva och bemöta hos andra. 

Sedan Sovjetunionens fall, har araber fått den ställning som tidigare kommunister hade, för att motivera militära utgifter och krig. George Bushs "krig mot terrorn" är i praktiken ett krig mot muslimer och araber, och Sverige som nation har i många fall spelat med i detta krig, som i praktiken är en form av rasism.

Det finns mycket mer att säga om antiarabism. Jag vill gärna höra vad du har att säga om hur den ser ut, hur den uppstått och hur den funkar.

[föregående del: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel - nästa del: Antisemitiska uttalanden]

_________

”Jag är för både Israel och Palestina” är en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten. Det är mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa föralla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Jag är för både Israel och Palestina - Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Jag är för både Israel och Palestina

Antisemitism och antiarabism i sommarens konflikt och debatt

Detta är första inlägget en serie blogginlägg om Israel och Palestina som syftar till att fördjupa min och din förståelse av konflikten i Mellanöstern. Jag gör inte anspråk på att presentera en slutgiltig sanning. Det är helt enkelt mitt bästa tänkande just nu. Jag bygger på andras tankar, erfarenheter och formuleringar. Och vill gärna tänka vidare utifrån vad du har att säga. Låt oss bygga förståelse för denna konflikt tillsammans så att vi på sikt kan bidra till en permanent, fredlig lösning av den.

Fredrik Eklöf

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel 

Det som hänt i Gaza är hjärtskärande hemskt. Kriget är förhoppningvis ännu inte över för denna gång. Men Och umbärandena kommer att bestå länge. Förlusterna av människoliv är permanent. Och konflikten är inte närmre en hållbar lösning.

Det finns en stark dragning i alla konflikter till att ta ställning för den ena parten mot den andra - att separera de "goda" från de "onda". Det leder alltid fel. 

Ett mer konstruktivt sätt att se det är att de "goda" (de du enklast sympatiserar med) är goda och att de "onda" (de du tycker gör fel) är goda de med. Vi är nämligen alla människor med kapacitet för både godhet och ondska. Människor är goda, nyfikna, kärleksfulla, kraftfulla och agerar utifrån det så länge vi inte bär på obearbetade negativa upplevelser som får oss att skada eller förtrycka andra - eller se på medan förtryck pågår. 

Det är få som lyckas konfrontera både Israels roll i Palestina och antisemitismen samtidigt. Det är viktigt att vi i denna stund tar ställning mot både antisemitistiska och antiarabiska strömningar. För att göra det behöver vi förstå hur dessa förtryck ser ut. 

[nästa del: Antiarabismen i situationen]

_________ 

Jag är för både Israel och Palestina

Del 1: Att dela upp i goda och onda är ett tankefel

Del 2: Antiarabismen i situationen

Del 3: Antisemitiska uttalanden

Del 4: Antisemitiska strukturer

Del 5: Antisemitismen i dagens konflikt

Del 6: Antisemitismen är viktig att bekämpa föralla befrielserörelser

Del 7: Vår känsla av maktlöshet och distansering

Zlatan och Karl-Erik, män som oss andra

Zlatan och Karl-Erik, ni är inte ensamma! Ni har i juldagarna gett oss alla ett skolexempel på hur manlig dominans går till. Men vi är många som gjort samma saker som ni. I lite mindre sammanhang bara.

Vi är många män som liksom ni umgås och arbetar mest med andra män. Vi gillar andra män och visar vår uppskattning på ett handfast sätt. En high five, en chest bump, en flaska whiskey, en löneförhöjning - eller när man spelar på er nivå, en bil.

Vi är många män som känt oss kränkta, missförstådda eller icke respekterade av folk utanför vår grupp. Frun, kolleger på en annan avdelning, spelare i det andra laget, chefer - eller tränare och journalister.

Vi är många män som pratar med varandra om när vi känner oss kränkta och missförstådda, för att lätta på trycket och försöka rätta till bilden av oss själva och det vi gör. Och när vi känner oss varma i kläderna, lägger vi gärna till ett skämt, raljerar lite. Det är så härligt att få skrattarna på sin sida. Eller hur? 

Men så sker det där som vi inte vill ska ske. Det interna skämtet läcker ut - till folk som inte förstår att vi inte menar allt vi säger. Vi vet ju att vi bara menar de snälla, respektfulla sakerna vi säger och gör. Ni vet, när vi kallar kvinnan vi älskar högst av alla för "kärringen" eller "regeringen". Så säger vi ju bara på skoj. För att låtsas som att vi kan och vill sätta dem på plats. Det låter för den oinvigde som att vi inte tycker om dem och att ser oss själva som så väldigt mycket bättre och mindre tjatiga och jobbiga än dem, fast vi i själva verket är innerligt glada att de fortfarande står ut med oss.

Jag fattar att du, Zlatan, bara ville driva lite med din egen kaxighet, när du skojade om att en kvinnlig världsstjärnekollega, Therese Sjögran, skulle bli glad av din namnteckning på en cykel.

Och du, Karl-Erik Nilsson, vi andra är måhända inte ordförande för Svenska Fotbollsförbundet, men även du är i gott sällskap av oss andra män. Vi är många som gjort som du. Inte sagt ifrån när andra män dragit bögskämt, snackat nedlåtande om kvinnor eller invandrare eller bara tagit väldigt mycket mer plats än deras antal motiverar.

Ibland för att vi själva inte tyckte att det var så himla dumt tänkt - även om vi fattar att det var dumt att säga det. Andra gånger har vi inte velat säga ifrån. Vi hat inte velat förstöra stämningen eller inte velat få andra att känna sig dumma.

Med kompisar har vi skrattat med för att vi vet att de egentligen inte menar något illa, utan bara svänger till det för skojs skull. Med kolleger och bekanta har vi skrattat med för att inte riskera att hamna utanför.

Och vem kan klandra dig, Karl-Erik? Om du öppet hade kritiserat Zlatan var risken uppenbar, given hans historia i landslaget, att han skulle ta sin hand ifrån dig. Han är ju - som vi män tenderar att vara när vi känner oss sårade - lättstött och lite lynnig. Och om han hoppade av landslaget pga dig skulle väldigt många andra män också vända dig ryggen. Det fattar jag att du vill undvika.

Det är samma rädsla som vi alla ställs inför när vi möter jargong och dominans från andra män. Vi har alla varit där. Velat säga ifrån, men låtit bli av rädsla för att hamna utanför, inte kunna göra karriär eller inte upplevas som så kul att vara med.

Vi som inte är fullt så offentliga som er kan stå och fundera på om vi ska säga ifrån eller ej. Hänga med i jargongen för att inte förstöra stämningen och inte riskera att störta sig med någon av polarna? Eller rakryggat stå upp för mina värderingar och för människor som blir utsatta? 

Ofta funderar vi så länge att det blir försent att säga något. Din roll i Fotbollsförbundet gör att du inte fått fundera så länge.

Det som skiljer ut er, Zlatan och Karl-Erik, är bara att journalister har lägre förväntningar på oss andra. Vi kommer liksom undan med mer.

Pepparkaksgubbar och kränkta Lucior

Bästa Magdalena Graaf,

Så har det varit Lucia igen. Ser ut som att vi håller på att etablera en ny jultradition: "Vem känner sig mest kränkt i Lucia-tåget"-debatten.

Du läste artikeln Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget och tyckte inte om att Mio, tio år, inte fick vara pepparkaksgubbe. Du skrev att det var "Bland det sjukaste jag läst på länge..". Här är mitt bidrag till denna nya tradition.

Jag tror du fångar mångas osäkerhet och frustration med dina ord:

"Vart är vårt samhälle på väg? HEN, rosa, blått, killar som Lucior, Gud nåde om det skulle råka vara blonda flickor?!?!! Då är vi rasister! Skolavslutningar i kyrkan, moskéer, finska pinnar, mörk choklad, vit choklad. Vad man än säger eller gör så trampar man på politiska minor [...] Jag kräks på alla lättkränkta jävla människor i Sverige!"

Ja, vart är vårt samhälle på väg? Låt oss återkomma till det.

Och vilka är "alla lättkränkta jävla människor" du talar om? Det blir lite lustigt, för det låter faktiskt som att du själv känner dig kränkt - av att någon skulle kunna känna sig kränkt av en fin svensk tradition. Men jag tror inte att du räknar in dig själv bland de här "jävla människorna"?

Det kan inte heller vara läraren du syftar på. Hon har inte själv blivit kränkt eller ens sagt sig bli kränkt. Bara gjort vad hon trodde var bäst för att undvika att andra ska känna sig kränkt.

Av det du skriver verkar de "jävla människorna" vara personer som har en annan religion än kristendom (och därför inte tycker det är självklart att skolavslutningar firas i kyrkan), särskilt muslimer (som bygger moskéer), samt finskättade personer (som inte tycker om att reduceras till pinnar) och afrikanskättade personer med mörk hy.

Låter som att du också menar personer vars könsorgan vid födseln inte går att könsbestämma och personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön (och av den anledningen vill kalla sig "hen"). Kanske även de flickor som inte bara vill ha rosa kläder och de pojkar som inte bara vill ha Batman-kläder. Plus de pojkar och mörkhåriga flickor som vill vara Lucia, trots att det är mot traditionen.

Nu tror jag inte att du kräks på alla dessa personer bara för att de är som de är. Det skulle bli rätt jobbigt och det skulle vara öppen ideologisk rasism, sexism och en hel radda andra -ismer. Det tror jag inte om dig.

Jag tolkar det som att du stör dig på dem om de känner sig kränkta. Eller, rättare sagt, om de känner sig kränkta och låter andra veta att de känner sig kränkta. Och framför allt om de känner sig kränkta av något du, jag eller någon annan säger utan att vi menar något illa.

Det här är den stora förändringen i samhällsdebatten på senare tid. När du och jag växte upp fanns det inte utrymme för någon som kände sig kränkt att gå ut med det och få stöd från majoritetssamhället. Idag gör det det.

Bögarna har kommit ut och ser hyfsat stolta ut, även om de fortfarande riskerar att få stryk och att inte få vara med i fotbollslaget. Fler kvinnor anmäler sexuella övergrepp och fall av kvinnodiskriminering, även det fortfarande är få fall som leder till fällande domar.

Människor födda i andra länder återfinns på allt fler nivåer i samhället, även om det fortfarande är alldeles för många som bara får jobb som typ taxichaufförer trots att de har långa utbildningar för andra yrken. Afrikanskättade syns och hörs i samhällsdebatten mycket mer än tidigare, även om de flesta av dem fortfarande möter rasistiska uttalanden eller rasistiskt våld i sin vardag.

Funktionshindrade tvångssteriliseras inte längre, vilket svenska staten gjorde ända in på 70-talet, och har rätt till en jämlik plats i samhället, även om de i praktiken fortfarande är uteslutna från många sammanhang som är tillgängliga för dig och mig. Personer som utsattes för övergrepp som barn i fosterhem har fått en ursäkt av staten, även om processen för att få ersättning verkar lämna en hel del övrigt att önska.

Samer och tornedalsfinnar får inte längre stryk av läraren om de pratar sitt modersmål, men det finns fortfarande en rad olösta intressekonflikter som gör det svårt för samer att utveckla sitt leverne och sin kultur på sina egna villkor.

Du lyfter upp själva knuten i problemet. Sådana som du och jag, som är vita, födda i Sverige, talar svenska flytande, och som inte är ideologiska rasister, har inte lärt oss att hantera "avvikare" som är kritiska mot något vi gör. Vi har så svårt att förstå att vi kan uppfattas som rasistiskt? "Jag som är så god, öppen för alla oavsett hudfärg, sexuell läggning osv, hur kan någon tro att jag vill diskriminera någon?!"

Vi vill så gärna tro att rasism och diskriminering bara är något som utövas av nazister, extremister och möjligen av en del politiker och andra makthavare, men inte av vanligt folk, inte av oss. Det känns så tryggt att vi på kvällstidningarnas löpsedlar kan läsa om rasistiska våldsdåd och uppenbart diskriminerande uttalanden, extrema åsikter och handlingar som vi lätt kan ta avstånd från. Vi känner oss så upplysta och goda, eftersom vi aldrig skulle göra eller säga sådär.

Du frågar vart vårt samhälle är på väg. Vi har alltså kommit så långt att alltfler vågar säga ifrån när de känner sig kränkta eller diskriminerade. Det är bra - även om det blir lite krångligare för oss som passar in i den svenska normen.

Jag kan hålla med om att upprördheten ibland spelas över i media, och att många blir överdrivet rädda för att råka kränka någon. Det är ett problem, men det är väl inte på långt när lika allvarligt som att folk fortfarande blir slagna, hånade, osynliggjorda och diskriminerade?

Min erfarenhet är att när någon blir kränkt av något jag säger eller gör - behöver jag lyssna på hur det kändes, kanske be om ursäkt om det verkar hjälpa, och försöka se till att inte säga på det viset till just den personen igen.

Ditt inlägg får mig att undra vilket samhälle du vill ha? Det samhälle som framskymtar verkar inte roligt. Det låter som ett samhälle där vi är öppna för allt och alla - eller ja, åtminstone om de är för kristna traditioner, och emot muslimska, inte har något emot skämt och uttryck med en rasistisk historia. Den viktigaste är nog att de inte känner sig kränkta av traditioner, uttryck och attityder som du tycker är bra.

Du skriver att du kanske aldrig mer vågar öppna munnen för att inte riskera att göra "någon stackare ledsen och diskriminerad". Det är en vanlig reaktion. Många blir tysta av rädsla för att säga fel. Men det är inte lösningen. Det är inte så farligt att göra fel. Det är bättre att säga fel eller begå misstag - och sedan ta ansvar för dem - än att vara tyst eller hålla sig på sin kant.

Så jag hoppas att du fortsätter att tänka och reagera, och låter andra göra detsamma - utan att avfärda dem som "lättkränkta".